Fortsätt till huvudinnehåll

Minns ni påvebesöket i Vadstena?



”Om ni kommer till Vadstena räkna med stora svårigheter att hitta parkeringsplats, nej förresten, kom inte hit överhuvudtaget”. Det budskapet trummade massmedia in i veckor inför påven Johannes Paulus II besök i Vadstena i juni 1989.

Alla, inklusive polisen, räknade med stora åskådarmassor denna lördag. För bilister som kom från Mjölby rekommenderades parkering vid Vägverkets nedlagda depå på Väderstadsvägen.

Varande religiöst indifferent ansåg jag dock att besöket var historiskt, övergav golfbanan och mer eller mindre tvingade mina barn, då åtta och tolv år gamla, att följa med till Vadstena. Troligen mutade jag med glass också.

Tog vägen över Väderstad och såg inte en bil i Vägverkets område. Fortsatte utan problem in i stan och parkerade utanför biblioteket vid Asylen. Barnen var fortfarande måttligt förtjusta. Vi gick ner mot hörnet Slottsgatan-Storgatan och visst fick vi se påven i hans vita bil. Vi vinkade, han vinkade tillbaka. I sanningens namn var det glest mellan åskådarleden.

Rent absurt blev det när påvebilen svängde ner framför slottet. Framför, bakom och vid sidan av bilen joggade åtta livvakter. De var nog klonade för samtliga var 190 cm långa, klädda i svarta kostymer och bar solglasögon. Och i de glesa åskådarleden upptäckte jag en rad potentiella terrorister som revisor Ramå, kyrkoherde Grefbäck, glasmästare Johansson och andra hedervärda borgare i den lilla staden. Varför saknade jag kamera?

Det mest spännande som förekom var demonstranter från Maranata vars plakat påpekade vilka massmord som katolska kyrkan utfört under århundradena. Det höll på att hetta till ordentligt framför stationshuset mellan en nunna och en kortvuxen norrman.

Tidningarna hade laddat upp med många skribenter och fotografer. Jag stötte på en del arbetskamrater på Corren och de såg mest trötta och uppgivna ut. Fotografen JCP berättade han blivit brutalt stoppad utanför Manfreds Herr när en polis spärrade vägen genom att slå upp en bildörr. Över knäna låg en skjutklar kpist. En lagom entusiastisk Jan Hederén hade tilldelats uppgiften att göra en enkät. ”Har du sett påven?”. Vid helikopterlandningen på Kungsvalla tilläts ett begränsat antal fotografer arbeta.

Publikmässigt var besöket ett fiasko. Det var mer folk på de Vårknäppar jag besökte i min ungdom. Arrangörerna och polisen hade överskattat intresset för katolska kyrkans överhuvud. Vi lever i ett sekulariserat land.

Många föreningar hade tänkt sig att tjäna en hacka på att sälja korv, mackor, läsk och kaffe. Min hustru arbetade på den tiden på Slomarps vårdhem och hennes chef var ledare i HC Wettern som laddat upp ett stort förråd av smörgåsar. De osålda brödbitarna reades ut senare i veckan på Slomarp. Förmodligen såg det likadant ut på flera arbetsplatser i västra Östergötland.

Den nuvarande påven kommer aldrig till Vadstena. Han föredrar att abdikera 28 februari.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.