Med Jacob vid tangentbordet

  A llting går igen. För 20 år sedan kritiserade moderaterna Jörgen Oskarsson (S) för att Mjölby kommun lade beslag på produktiv jordbruksmark. Det var främst Viringe som var måltavlan för Moderaternas kritik. Under det första decenniet av 2000-talet, när McDonalds var ensam herre på Viringe, fick dåvarande kommunalrådet Jörgen Oskarsson mycket kritik av moderata lantbrukare för att kommunen köpt på sig för mycket jordbruksmark. Med facit i hand var beslutet att köpa Viringe för handelsändamål ett riktigt beslut. Vi vet hur området ser ut idag. Det finns knappt en ledig kvadratmeter att bebygga och vägrestaurangerna är staplade på varandra. Prestigekedjan Jureskogs är senaste tillskottet.             Stefan Andersson strider för jordbrukets intressen. Idag är det den f d överstelöjtnanten Stefan Andersson som bär den moderata stridsfanan med bas i Blåvik. Han skjuter skarpt på den översiktsplan för Mantorp som kommunfullmäktige antagit. Andersson har en unik position som förutom

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.

  Låt er inte luras av stridsmunderingen på bilden. PÅ KA 1 använde jag en Facit skrivmaskin oftare än en mauser m/96. Fast det kunde smälla rätt bra i den gamla kasernen på Oskar Fredriksborg. På grund av en höftskada placerades jag på Kasbatt (malaj) och blev skrivbiträde på spärrbataljonens expedition med flaggjunkare N G Svensson som närmaste chef. Bataljonschefen var major Engdahl, en lugn och vänlig man som tidigare varit matematiklärare på Militärhögskolan och gillade fotboll. Han var definitivt ingen stridis.   Jag kan inte påstå att det var en stressig tid. Lite skrivjobb på förmiddagen och eftermiddagen tillbringade jag läsande romaner vid mitt skrivbord medan flaggjunkarn snarkade vid sitt. Ja, bokstavligen. Han brukade skicka mig att köpa Expressen i tobaksaffären på Rindö efter lunch och någonstans vid travtipset sjönk huvudet ner mot bröstet och tunga snarkningar tog vid. Jag var nöjd med arbetsfördelningen och väckte honom diskret om ett besök skulle uppenbara s

Padelbanor på gång på Vifolkavallen. Förmodar att tennisklubben är involverad.   Är det fler än undertecknad som kliar sig i huvudet och förvånas över alla padelhallar som bokstavligen skjuter upp som svampar ur jorden? Finns det verkligen efterfrågan som motsvarar utbudet? Ni som varit med ett tag vet att stora investeringar i fritidssektorn brukar ta tid på sig. För att ta några näraliggande exempel: simhallen i Mjölby diskuterades i drygt 50 år innan den stod klar 2003. Och den politiska majoriteten var inte stor när beslutet fattades. Ishallen, som var klar 1986, hade också diskuterats i många år innan beslutet togs. Mjölby Södras medlemmar bidrog till bygget i stor utsträckning. Den blivande bandyhallen i Motala är ständigt aktuell och där är inte sista ordet sagt. Konstgräsplanerna gick snabbare. Skänninge Idrottspark var först för cirka 15 år sedan tack vare generösa bidrag från Trafikverket och sedan följde Vifolkavallen och Klämmestorp i Mantorp. Det finns en väsent

                                        Mycket har hänt på 57 år men Bror Snickarns stuga hänger i. M otalaviken och främst Mörtviken var mina hemmavatten som barn. På dess klara vatten kryssade jag fram och tillbaka med familjens jolle medan farsan pysslade med snipan. En tid när bron över Skepparpinan var en utopi. När vi skulle ut på en 14 dagars semestertripp vidtog en något omständlig logistik. Vi saknade bil och det var några kilometer mellan Storgatan och Mörtviken. Farsan och jag lastade cyklarna fulla medan morsan packade livsmedel och andra förnödenheter som hon bar Borgmästaregatan ner till strandpromenaden. Jag rodde över viken och hämtade upp morsan med alla väskor och korgar. Sedan var vi klara att tuffa ut på viken och Medevi brygga var i regel första etappmålet. Glassinköp i Askersund. ”Jollen gick stadigt i sjön” Jollen och jag blev bästa kompisar med åren och jag lärde mig manövrera den snabbt och lätt. Den var liten, cirka tre och en halv meter lång och förse