D et var frampå eftermiddagen som Urban uppmanade mig att gå fram till hotellets reception. ”Där finns något du finner intressant”, sa han. Sagt och gjort. På väggen hängde korta klubbor som påminde om ett mellanting mellan driver och krocketklubba. Till detta hörde hårda, tunga plastbollar av ungefär en tennisbolls storlek. Vad är detta? ”Jo, det är japansk parkgolf. Några japaner som bor här i Insjön har infört spelet och spelar i parken utanför”, upplyste receptionisten på sin mjuka Daladialekt. Ute i parken finns nio hål som är mellan 20 och 60 meter långa”. En sån utmaning kunde inte två inbitna golfare motstå och vi slantade upp 40 kr var och satte igång. Men resultatet var en besvikelse. Hur hårt man än slog till sa det bara klonk och bollen rullade ett 20-tal meter. Helt omöjligt att få upp bollen i luften. Banan var mycket ojämn och ”puttningen” minst sagt chansartad. Vi jämförde känslan med att slå en mjuk wedge med full kontroll mot en välskött green. Men vi