Det var en båt av märket Eurobanker som kaparen var ute efter. ”Det är jag som är Långedragsmördaren”. Jag studsade till i stolen. Sitter karln och bekänner ett mord för mig? Talar han sanning? Frågorna korsade min hjärna under några febriga sekunder. Det började som en vanlig sömnig tisdagsmorgon på redaktionen en dag på 1980-talet. Redaktionschefen skickade mig till Mjölby bibliotek för där skulle jag träffa en fånge från Skänningefängelsets förtroenderåd som ville klaga över att kommunen försämrat utlåningsservicen. Ärligt talat var jag inte trakterad av uppdraget. Gnäll från bortskämda fångar var inte min bag. Tio minuter in i samtalet kom det oväntade utspelet. Jag skruvade på mig och såg mig om efter utgången. Inte heller någon vårdare i sikte. Mannen mittemot malde på om den absurda historien. Hur han råkat ”tappa” en båtförsäljare överbord, att han var drabbad av ett justitiemord och att han hade massor av höga jurister på sin sida. Jag fick inte hop hi