Fortsätt till huvudinnehåll

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby


Vad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.
 
20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya.
Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till.

Byggnadsnämnden i grannkommunen Mjölby tycks ha en annan inställning till servering i gamla stationshus. I Sya stationshus finns sedan något år The New Open Doors Bahnhof (inte dåligt att knö in två världsspråk i ett företagsnamn). Här ligger stationshuset cirka 20 meter från södra stambanan som naturligtvis är mer frekventerad än tarmen Mjölby-Hallsberg.

Det går alltså bra att lassa in vetegroddar och sallad i Sya men inte att äta en Calzone i Motala Verkstad. Det som är sanning i Motala är bara ett dåligt skämt i Mjölby eller finns andra förklaringar? Detta resonemang förutsätter att Syarestaurangen har alla nödvändiga tillstånd men jag har inte skäl att tro något annat.

Hur har man gått tillväga på andra håll? Kommer ni ihåg turerna kring stationshuset i Skänninge för cirka tio år sedan när stationen åter öppnades för persontrafik efter drygt 50 år? Historiken är värd att rekapitulera. Förfallet var långt gånget efter så många år och tjänstemannaförslaget var att riva det. Det var ett förslag som fick flera Skänningebor att reagera skarpt, bland annat centerpolitikern Sten-Åke Andersson, som förklarade att ett rivningsbeslut skulle överklagas till Länsstyrelsen. De äldre Skänningeborna är rädda om sina nationalklenoder.

Räddningen kom från oväntat håll. Skänningekulturen AB, ett dotterbolag till Anne-Marie Svensson Förvaltning AB, övertog ägarskapet av sentimentala skäl. För säkerhets skull skickade kommunen med ett par miljoner kr till upprustningen. Men tro inte att resenärerna får möjlighet att värma sig när slättens vindar viner. Några pengar till öppethållande finns inte.

En märklig lösning. Det är som att baka en välsmakande tårta till examensfesten men förbjuda gästerna att ta för sig av bakverket.

Se men inte röra.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.