Fortsätt till huvudinnehåll

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby


Vad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.
 
20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya.
Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till.

Byggnadsnämnden i grannkommunen Mjölby tycks ha en annan inställning till servering i gamla stationshus. I Sya stationshus finns sedan något år The New Open Doors Bahnhof (inte dåligt att knö in två världsspråk i ett företagsnamn). Här ligger stationshuset cirka 20 meter från södra stambanan som naturligtvis är mer frekventerad än tarmen Mjölby-Hallsberg.

Det går alltså bra att lassa in vetegroddar och sallad i Sya men inte att äta en Calzone i Motala Verkstad. Det som är sanning i Motala är bara ett dåligt skämt i Mjölby eller finns andra förklaringar? Detta resonemang förutsätter att Syarestaurangen har alla nödvändiga tillstånd men jag har inte skäl att tro något annat.

Hur har man gått tillväga på andra håll? Kommer ni ihåg turerna kring stationshuset i Skänninge för cirka tio år sedan när stationen åter öppnades för persontrafik efter drygt 50 år? Historiken är värd att rekapitulera. Förfallet var långt gånget efter så många år och tjänstemannaförslaget var att riva det. Det var ett förslag som fick flera Skänningebor att reagera skarpt, bland annat centerpolitikern Sten-Åke Andersson, som förklarade att ett rivningsbeslut skulle överklagas till Länsstyrelsen. De äldre Skänningeborna är rädda om sina nationalklenoder.

Räddningen kom från oväntat håll. Skänningekulturen AB, ett dotterbolag till Anne-Marie Svensson Förvaltning AB, övertog ägarskapet av sentimentala skäl. För säkerhets skull skickade kommunen med ett par miljoner kr till upprustningen. Men tro inte att resenärerna får möjlighet att värma sig när slättens vindar viner. Några pengar till öppethållande finns inte.

En märklig lösning. Det är som att baka en välsmakande tårta till examensfesten men förbjuda gästerna att ta för sig av bakverket.

Se men inte röra.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindsk...