Fortsätt till huvudinnehåll

Stålmannen landar i Vadstena


Klostermuséet i Vadstena har ekonomiska problem och riskerar att läggas ner. Stiftelsen som driver museet får inte debet och kredit att gå ihop och söker en ny huvudman med större ekonomiska muskler. Föreningen hyr lokaler av Statens Fastighetsverk (SFV) som aviserar indexreglerade hyreshöjningar. Muséet startade 2003 och går det riktigt illa överlever det inte 20-årsjubileet.

Men så flyger Östgötapolitikens egen Stålman, riksdagsmannen Magnus Oscarsson KD) ner från sina himmelska höjder och utlovar hjälp. I nästa vecka ska han interpellera kulturminister Amanda Lind om Vadstenamuseets svåra belägenhet.

Magnus är en ovanligt frispråkig politiker och duktig på att skaffa sig publicitet, åtminstone i Östgötapressen. Inför valet 2018 hade han siktet inställt på posten som landsbygdsminister.

Redan ett år före valet gjorde han ett utspel i nättidningen Lantmannen.nu (9) som skrev ett stort uppslaget porträtt av den före detta köttbonden och slöjdläraren där han lanserade sig som blivande landsbygdsminister.  Oscarsson skulle ändra på mycket i svensk jordbrukspolitik om han kom till toppen på departementet.

Nu blev det som bekant inte så och regeringen fick en annan sammansättning än den Oscarson hoppats på och hade valresultatet följt den vanliga höger-vänsterskalan hade Centern knappast släppt ifrån sig den posten.

Oscarsons inhopp lär inte kratsa kastanjerna ur elden för Klostermuseet. En enskild riksdagsmans insats brukar sällan få den effekten. Men avsikten var väl ändå att skaffa sig fördelaktig publicitet på hemmaplan och målgruppen är den rätta för hans del.

Det sägs för övrigt att Magnus Oscarson då och då går på Ödeshögs gator klädd som en vanlig man.

Det är Östgötatidningen som skriver om Oscarsons engagemang i museet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.