Fortsätt till huvudinnehåll

Nya tider - nya seder


Jag skriver som kvällstidningarna. Bilarna på bilden har inget samband med texten.

Allting förändras med åren. Då tänker jag inte på det senaste halvårets förändringar på grund av covid 19 utan mer långsiktiga förändringar i vårt sätt att umgås och att handla. Bortsett från husköp är bilköp bland de största köpen en normalsvensk kan göra.

1960-talets försäljare var klädd i rutig blazer med sprund och slipsknuten var oklanderlig. Hans största bekymmer var att kunden hade orealistiska förväntningar på inbytespriset. Han ställde sig och sparkade lite lätt på däcken och frågade ”vad har du tänkt dig för den här rosthäcken då?” och dasslocket vippade för varje spark. Hans kroppshållning var lätt avslappad och tonläget måttligt entusiastiskt. Om affären underlättades av sparkarna mot däcken vet jag inte men vår hjälte hade starka vrister. Branschen drog till sig ganska udda personligheter och Billiga Berras Bil AB var inte sällan en man med kontoret på fickan och summarisk bokföring. På kvällarna satt bilhandlarna på Statt och skroderade om sina affärer.

En sådan var den äldre man (alla var äldre på den tiden i jämförelse med mig) som på 60- och 70-talet höll till i ett garage på en central gata i Motala. Han var en karikatyr av en begagnad bilförsäljare och hans svada var enorm, ljög alltid och prutade aldrig, möjligen på inbytesbilen. Hans rykte var i botten men det bekymrade honom föga. Det hände att folk sökte upp honom bara för att höra honom och hans osannolika historier och drog sig tillbaka utan att göra någon ansats till bilköp. Alla hade inte lika gott omdöme utan trillade dit på hans kamouflerade rosthögar. Tyvärr var det många gånger ungdomar med begränsade ekonomiska resurser som sedan tvingades till kostsamma reparationer eller brandkårsutryckningar av föräldrarna.

”Amazonerna kromade sig i solskenet”

Det officiella Sverige hade en annorlunda inställning till bilismen än idag. Invigningen av en bilhall var ett socialt event som krävde landshövding eller kommunalråd som klippare. Jag minns en invigning på Agneshögsområdet -   Wahlstedts eller Skobes - med ett stort antal åskådare. Amazonerna kromade sig i solskenet och intet öga var torrt.

Men umgänget mellan bilförsäljare och kunder har förändrats på senare år. Försäljarna är fortfarande prydliga men kavajen och slipsen är ofta ersatt med en tenniströja med företagets logotype. De bilhallshängare som gjorde regelbundna besök varje lördag för ingående diskussioner med säljarna om kamaxlar och bakaxlar existerar inte längre. De får dricka gratiskaffe och käka bullar på annat håll.

Dagens kunder har i regel skaffat sig en överblick över sortimentet via nätet och är klar över vad han/hon vill ha och hur köpet ska finansieras. Handlar det om inköp av ny bil är kunden inte sällan mer påläst än försäljaren. Något långvarigt ackorderande om inbytespris och vinterdäck förekommer sällan. Ingen har tid och ork med sådant. Frågorna handlar nog mer om eldrift kontra bensin- eller dieseldrift.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...