Sitta still i båten

Vårens och sommarens genomgående nyhetstema har varit torkan. Bekymrade bönder har blickat ut över sina kor och berättat om sinande brunnar. En mjölkko behöver hur mycket vatten som helst. Andra bosatta på landet med egen brunn har kliat sig i huvudet och blickat upp mot blå himmel och krävt att kommunen åker ut med tankbilen (helst kostnadsfritt). Kanalbåtarna på Göta kanal har fått lägga om trafiken för ett besvärligt avsnitt i länets östra del där Diana, Juno och Wilhelm Tham riskerat grundstötning.

Rapporteringen har varit så intensiv och omfattande att man kan tro att vattenbrist har varit ett normaltillstånd för en majoritet av befolkningen. Så är inte fallet. Vi som bor i någorlunda stora tätorter i hus som är anslutna till det kommunala vatten- och avloppssystemet har inte haft dylika problem. I min hemkommun, Mjölby, har det inte ens varit bevattningsförbud. Jag tror situationen är likadan i de omkringliggande kommunerna.

Båttrafikens problem i kanalen kan väl åtgärdas med muddring eller är det ett okänt begrepp i den marina världen numera? Göta kanal AB har ju fått en halv miljard kronor i anslag av staten, vilket för säkerhets skulle publicerats i två omgångar med 16 månaders mellanrum.

Vinden har vänt och nu har det regnat varje dag i snart två veckor och jag har tömt vattenmätaren några gånger. Allt är frid och fröjd? Knappast. Nu inträder fas 2 i nyhetsförmedlingen. Tjänstemän på SMHI:s hydrologiska avdelning framträder med bekymmersrynka i pannan och säger att detta inte räcker, grundvattennivåerna är för låga. Det krävs ordentligt snörika och kalla vintrar för att fylla på nivåerna. Jaha, är vintrarna 2010 och 2011 redan glömda. Vad är det som säger att en sådan inte kommer snart igen?

Mitt långa liv har lärt mig att sitta still i båten för att vänta ut problemen. Förr eller senare vänder utvecklingen och allt ställs tillrätta. Att ha tillräckligt med is i magen. (Jäklar, en vattenmetafor till. Ofrivillig, den bara rann upp).