Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Skjutmått, brännvidd och Röde Otto

  I min miniserie om mätinstrument på Praktiska Realskolan har jag nu hunnit till det tredje och minsta, mikrometern eller skjutmåttet. Instrumentet är synnerligen användbart för att mäta verkligt små dimensioner ner till en tiondels millimeter. Låt mig direkt säga att skjutmåttet inte hade samma status som räknestickan. Ingen av de blivande ingenjörerna gick omkring med skjutmåttet för att imponera på tjejerna i parallellklassen. (de blivande hushållslärarinnorna). Jag minns en märklig övning där vi mätte tjockleken på varandras hårstrån. Läraren hade en teori om att mörkt hår hade grövre hårstrån medan ljusa strån var tunnare. Det stämde och jag som var en linlugg hade tunna strån men till min glädje upptäckte jag att två rödhåriga killar från Borensberg hade ännu tunnare huvudprydnader. En av killarna var håröm och klagade högljutt över den omilda behandlingen. Den som händelsevis tittade in i klassrummet måste ha tyckt det såg konstigt ut när 35 finniga tonåringar ryckte hå
Nya inlägg

Ett manligt njutningsmedel

  Jag har tidigare berättat om mitt ömsinta förhållande till räknestickan vars bekantskap jag gjorde på Praktiska Realskolan. Men jag har sedan tonåren en kärleksfull relation till tumstocken också. Tumstocken är ett njutningsmedel för män. Att med lugna och självklara handrörelser veckla ut en två meter lång tumstock och mäta av någonting ger lugn och stadga åt manfolk i alla åldrar. Med en tumstock i näven och en Faber Castell i bröstfickan var vägen mot en ingenjörsexamen utstakad för på min tid i realskolan skulle alla ynglingar bli ingenjörer. Därifrån var inte steget långt till en lukrativ anställning på Luxor, Electrolux eller Motala Verkstad, ett äktenskap med en blivande hushållslärarinna och en strandvilla i Varamon. Altanen med inbyggd solnedgång mot Vättern skulle jag snickra till med hjälp av tumstocken eller troligen farsan. I mitt inre såg jag framför mig hur jag bjöd ingenjörskolleger med fruar på middag och såg hur den blodröda solen sjönk i viken. Ni som inte ve

Fredagswhiskyn väntar

  A sklings Bil har invigt sin nya anläggning på Bråstorp. En imponerande stor   hall som visar att Toyotas återförsäljare tagit upp kampen med stans biljättar, Wahlstedts och Skobes. Mycket glas och betong. Innanför dessa väggar petar ingen näsan ostört. Massor av nya och begagnade bilar, fler än vad som är nyttigt för en fattig pensionär. Och gott om besökare. Knappt någon ledig plats på parkeringen. Asklings var inte blyga i lanseringen av den nya hallen. Åtskilliga små annonser i Corren och MVT hela veckan krönt av hela förstasidan idag. Syns man inte, finns man inte. Ingenting överträffar tidningsannonser i effektivitet säger en som tillbringat 33 år av sina yrkesverksamma år på dagstidningar. Det officiella Sverige hade för 50 år sedan en annorlunda inställning till bilismen än idag. Invigningen av en bilhall var ett socialt event som krävde minst en landshövding eller kommunalråd som klippare. Jag minns en invigning på Agneshögsområdet - Wahlstedts eller Skobes - med ett

Kom, kom, kom till smörgåsbordet

  N ågon som minns de överdådiga smörgåsbord som förgyllde tillvaron långtråkiga söndagseftermiddagar på 1970-talet? Smörgåsbord är något jag förknippar med Vadstena och landsbygden söder ut där min hustru Ing-Marie är uppvuxen på 1960-talet. En fullkomlig orgie i mat och dryck där man lätt indisponerad vacklade ut till bilen efter två, tre timmar. Ett smörgåsbord på Gyllenhammars i Borghamn eller Väfvergården innehöll följande: Sill, potatis, kokta ägg, räkor i isad skål, prinskorv, Janssons frestelse, köttbullar, gravad lax, inkokt Vätternröding, omelett, legymsallad, dessertostar, bröd, rostbiff, vol-au-vent med stuvning, krustader, kokt skinka, rökt korv, rödbetssallad, kräftströmming, aladåb, ål, leverpastej, rökt sik och paté. Gärna nersköljt med ett par Skåne eller Bäska droppar. Allt som ett svenskt hushåll kan erbjuda utom blodpudding. (När jag skriver detta tänker jag på kamrer Karl-Ludvig Sundelin i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, när han räknar upp alla

En veteran, en medelåldring och en yngling

                                  Mina trogna kamrater. J ag har tre putters i min ägo: en veteran från 1976 en Ping Y-Blade, en medelåldring från 90-talet Ping B 63 och en Odyssey White Steel Rossie, bara fyra år gammal. Vilken är bäst? För att få svar på den frågan genomförde jag ett test på Mjölbys underbart fina puttinggreen en måndag i september. Slog fem bollar vardera från 12 meters avstånd, från åtta och från fyra meter. Började med veteranen som kändes så där. Halt lädergrepp och en missklädsam klonk vid tillslaget. Men resultatet var skapligt med tre bollar inom 20 centimeter medan två var för långa. Faktiskt bäst på det avståndet. Hans något yngre släktning var något sämre men allra sämst var faktiskt Odyssey. Fortsatte på de kortare avstånden med varierande resultat varav Pingveteranen gick alldeles för långt, 150-200 cm förbi hål varje gång på fyrametersvarianten.   Svårt att hitta någon entydig bild varför jag beslöt mig för en finalomgång från åtta meter. Och