Déjà-vu vid Järnlunden

Jag har i många är hävdat att sommaren 1994 var min och familjens drömsemester. Husvagnsboende i Borstahusen utanför Landskrona, VM-fotboll på TV, härligt väder och golf på den utmärkta 36-hålsbanan i Borstahusen. För att inte tala om umgänget med två likasinnade Motalafamiljer på kvällarna. Sonen var 13 år och matchade oss vuxna i längden på slagen. Man riktigt såg hur hans självförtroende växte inför varje utslag. Samma kväll som vi slog Saudiarabien (åttondelsfinal?) badade vi och temperaturen i Öresund uppgick till 24 grader klockan 22. Trodde aldrig jag skulle få återuppleva något liknande.

Men faktum är att i onsdags fick jag en déjà-vu-känsla vid ett sommarhus i Järnlunden i onsdags när Sverige körde över Mexiko med 3-0. Drygt 15 personer mellan 5 och 80 år samlade framför TV:n i gnistrande vackert sommarväder och det var bara sonen och hans familj som saknades. Stämningen var på topp kan jag lova och efter matchen gick nästan alla och badade i det 21-gradiga vattnet. Likheterna med Borstahusen 1994 var påtagliga och nästan rörande men golfklubban var utbytt mot ett haspelspö.

Hur går det i fortsättningen? Schweiz låter inte som en övermäktig motståndare på tisdag och nu när pressen har släppt tror jag Janne Anderssons mannar är mogna för ännu ett steg uppåt i världsfotbollens hierarki.

Det finns naturligtvis saker att invända mot internationell fotboll: den makalöst stora penningrullningen, tjatet på domarna, de rasistiska övertonerna och filmningarna är några exempel men som TV-underhållning är den oöverträffad. Så har jag tyckt ända sedan hemma-VM 1958.

Den som inte håller med kan scrolla vidare på livets stig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen