Med Jacob vid tangentbordet

N i som följt debatten kring Bemab-huset och dess eventuella rivning har kanske noterat att en förskjutning från sakfrågan mot Jörgen Oskarssons person, bland annat hans dubbla roll som kommunfullmäktiges ordförande och Bostadsbolagets ordförande. Svår att ta bollen ifrån. I Corren har fyra kvinnor, som enligt egen uppgift inte är insatta i kommunpolitik, kritiserat den förre kommunstyrelseordföranden (1994-2006) för arrogans och att leda förhandlingarna i en riktning som gynnar den egna sidan. Kvinnorna var chockade över den ton som användes i debatten. Jörgen Oskarsson var Mjölbys dominerande politiker i mer än 20 år. När man läser dagens intervju förstår man varför. Han är som vanligt väl påläst i detaljer och regelverk och tillbakavisar alla väsentliga påståenden. Något jävsförhållande föreligger inte. Det är väl det som retat alla hans kritiker genom åren, att han till 90 procent haft rätt och är väldigt svår att komma åt med sakargument och därför skjuter in sig på

N är jag var i tioårsåldern läste jag Baskervilles Hund av Arthur Conan Doyle. Jag blev både fascinerad och uppskrämd av den stora hunden på den ödsliga heden och jag tyckte länge att det var den bästa bok jag läst. Jag läste också andra noveller om Sherlock Holmes men ingen gjorde så stort intryck som den irländska varghunden. När jag som ung sportjournalist gjorde sällskap med en arbetskamrat till en kennel i Rinna som födde upp irländska varghundar associerade jag direkt till Baskervilles hund. Med åren har jag fått andra favoriter än den egensinnige detektiven men när jag häromdagen hittade Sherlock Holmes Den odödlige detektiven var det dags att återuppta bekantskapen. Boken kan bäst karakteriseras som en bildbiografi. De många filmerna har varit upphov till ett rikt bildmaterial. Det sägs att fler turister känner till Sherlock Holmes adress än som på rak arm kan erinra sig var premiärministern bor. Trots att Sherlock Holmes aldrig har funnits. Den nuvarande hyres

O fta blir man besviken när man ser en film som bygger på en bok man tidigare läst. Sidointriger skalas bort, vissa personer försvinner ur handlingen till förmån för huvudkaraktären och andra personers karaktärer tonas ner. Det finns helt enkelt inte utrymme för de utvikningar som är möjliga i en bok. Därför blev jag glad över att se Kvinnan i rummet, den första i en rad böcker av Jussi Adler-Olsen, som filmatiserats. Här ligger tyngdpunkten på den osannolika men ändå rimliga intrigen där kommissarie Carl Mörck och hans assistent Assad löser det fem år gamla försvinnandet av en ung kvinnlig politiker. I filmen kan man bara ana Mörcks problem med chefer och kolleger och hans trassliga privatliv. Men Carl är envis, släpper inte greppet och tror på sin intuition. Allt skildrat med humor och sarkastiska kommentarer. Han är mycket underhållande när han beskriver bisarra karaktärer i Köpenhamns överklass. Jussi Adler-Olsen är min deckarfavorit sedan ett par år och han har

D et finns alltid människor som hamnar på fötterna oavsett omständigheterna. Jag har stött på dem i politiken, arbetslivet och idrotten. En sådan är Magnus Oscarsson (KD), kommunalråd i Ödeshög, som snart kan ta tåget till huvudstaden och riksdagen i sällskap med Johan Andersson och Andreas Norlén. Oscarsson fick 926 kryss i personvalen mot 876 för pingstpastorn Andreas Ardenfors i Linköping. Det är inte ofta landsbygden slår residensstaden på fingrarna i sådana här sammanhang. Påminner också om att f d statsråd som partikamraterna Maria Larsson och Stefan Attefall inte ens får fortsätta som riksdagsledamöter. Det finns alltså gränser för KD även i Jönköpings län. Jag har tidigare berättat om Magnus fräcka och fantasifulla gardering med att lansera hustrun Anniki som sin efterträdare på kommunalrådsposten. På det viset kan han fortsätta styra Ödeshög via köksbordet. Han vann prinsessan och halva kungariket. Jag är fortfarande förvånad över att ingen från gammelmedia s

V em styr Mjölby från kommande årsskifte? Sett till siffrorna nedan kan det synas självklart att Cecilia Vilhelmsson innehar posten som kommunstyrelsens ordförande även de kommande fyra åren. Vänsterblocket har 22 mandat vilket inte är egen majoritet men ändå fyra fler än Alliansen. Noterbart är att S tappat ett tre mandat de senaste tre valen. Utan Vänsterns tre mandat har vänsterblocket bara 19 mandat. Men det finns ett par rejäla frågetecken. 1) Relationerna mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Vänstern anser sig rejält överkörda i frågorna om Slomarp och de personliga assistenterna. Riktigt kylslagna relationer. Inte alls säkert att V hoppar i säng med S utan uppsöker stutabåset. 2) Stora frågetecken kring Sverigedemokraterna som ökade från två till fem mandat. Har partiet folk att sätta i stolarna, dyker de upp på mötena och vad har de för idéer? Ingen som vet, ingen som vet. Jag vågar inte tippa utgången men har svårt att tro att Vänstern skulle kasta k

S öndag förmiddag. Soligt väder, lagom varmt. Jag sätter mig på cykeln och trampar ner till församlingshemmet. Tyst och stilla. Ingen kö, inga valsedelsutdelare, inga fotografer, ej heller några prelater. Var fanns Jörgen Oskarsson, Cecilia Vilhelmsson (som bor i närheten) eller Monika Gideskog med den lilla, käcka ljusblå hatten. Bara en f d kommunaltjänsteman som tjurigt vakade över sin tre plastlådor. Tröstade mig med en cykeltur längs Svartån över hästgården Egebylund. Solen lyste över hästar och ängar. Hemma slog jag på Aftonbladets TV och fick se en annan, mer glamourös politisk värld. Aftonbladet sände direkt från vallokalen i Norra Ängby i Bromma där Jan Björklund bor. ”Nu kommer han, nu kommer han, ropade den unga reportern upphetsat när den lille majoren gjorde entré som en amerikansk presidentkandidat med barn och blomma i följe. Han var klädd i mörkblå kostym och en ful, orange slips. Njut av den här sista uppmärksamheten tänkte jag, nästa gång fotoblixtar fyras av