Fortsätt till huvudinnehåll

Deckarljuset kommer från söder



Ofta blir man besviken när man ser en film som bygger på en bok man tidigare läst. Sidointriger skalas bort, vissa personer försvinner ur handlingen till förmån för huvudkaraktären och andra personers karaktärer tonas ner. Det finns helt enkelt inte utrymme för de utvikningar som är möjliga i en bok.



Därför blev jag glad över att se Kvinnan i rummet, den första i en rad böcker av Jussi Adler-Olsen, som filmatiserats. Här ligger tyngdpunkten på den osannolika men ändå rimliga intrigen där kommissarie Carl Mörck och hans assistent Assad löser det fem år gamla försvinnandet av en ung kvinnlig politiker. I filmen kan man bara ana Mörcks problem med chefer och kolleger och hans trassliga privatliv. Men Carl är envis, släpper inte greppet och tror på sin intuition. Allt skildrat med humor och sarkastiska kommentarer. Han är mycket underhållande när han beskriver bisarra karaktärer i Köpenhamns överklass.

Jussi Adler-Olsen är min deckarfavorit sedan ett par år och han har hunnit med sex böcker, alla bästsäljare. Den första jag läste var Fasanjägarna där några överklassungdomars grova, systematiserade våld mot människor längre ner på samhällsstegen gjorde mig smått illamående. Överhetens övergrepp mot underklassen, inte minst myndigheternas, är ett genomgående tema i hans författarskap. Upplösningarna är djävulskt spännande, utdragna och fruktansvärt våldsamma. Riktiga bladvändare.

Adler-Olsen väjer inte för det politiskt inkorrekta. Marcoeffekten handlar om en romsk liga i Köpenhamn som livnär sig på tiggeri, ficktjuveri, bedrägerier och grova våldsbrott. På köpet får läsaren en perfekt guide över Köpenhamns centrala delar där jakten på avhopparen Marco pågår dygnet runt. Författaren använder uttryck som zigenare och negrer men måttstocken i Danmark är väl inte densamma som i Sverige.

Jag ser fram emot nästa film i serien.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom