Ofta blir man besviken
när man ser en film som bygger på en bok man tidigare läst. Sidointriger skalas
bort, vissa personer försvinner ur handlingen till förmån för huvudkaraktären
och andra personers karaktärer tonas ner. Det finns helt enkelt inte utrymme
för de utvikningar som är möjliga i en bok.
Därför blev jag glad över att se Kvinnan i rummet, den första i en rad
böcker av Jussi Adler-Olsen, som filmatiserats. Här ligger tyngdpunkten på den
osannolika men ändå rimliga intrigen där kommissarie Carl Mörck och hans assistent Assad
löser det fem år gamla försvinnandet av en ung kvinnlig politiker. I filmen kan
man bara ana Mörcks problem med chefer och kolleger och hans trassliga
privatliv. Men Carl är envis, släpper inte greppet och tror på sin intuition.
Allt skildrat med humor och sarkastiska kommentarer. Han är mycket
underhållande när han beskriver bisarra karaktärer i Köpenhamns överklass.
Jussi
Adler-Olsen är min deckarfavorit sedan ett par år
och han har hunnit med sex böcker, alla bästsäljare. Den första jag läste var Fasanjägarna där några
överklassungdomars grova, systematiserade våld mot människor längre ner på
samhällsstegen gjorde mig smått illamående. Överhetens övergrepp mot
underklassen, inte minst myndigheternas, är ett genomgående tema i hans
författarskap. Upplösningarna är djävulskt spännande, utdragna och fruktansvärt
våldsamma. Riktiga bladvändare.
Adler-Olsen väjer inte för det politiskt
inkorrekta. Marcoeffekten handlar om
en romsk liga i Köpenhamn som livnär sig på tiggeri, ficktjuveri, bedrägerier
och grova våldsbrott. På köpet får läsaren en perfekt guide över Köpenhamns
centrala delar där jakten på avhopparen Marco pågår dygnet runt. Författaren
använder uttryck som zigenare och negrer men måttstocken i Danmark är väl inte
densamma som i Sverige.
Jag
ser fram emot nästa film i serien.
Kommentarer
Skicka en kommentar