Fortsätt till huvudinnehåll

Helgonet och en viss bil

Netflix är min största källa till fonden av värdelöst vetande. Av en slump hittade jag en dokumentär om Helgonet speakad av Roger Moore himself. För er ungdom som inte fyllt 60 ännu ska veta att Helgonet var en av 1960-talets bästa och populäraste TV-serier. En ganska stor roll spelade Volvo och filmen berättar om hur det gick till när P 1800 blev Helgonets bil. Producenten kontaktade flera sportbilstillverkare men fick nobben. Han bearbetade särskilt Jaguar för han tyckte att E-Type skulle passa hans rollfigur. Men Jaguar vägrade sälja ett par bilar till produktionen. - Men ni får reklam i en serie över hela världen, framhärdade producenten. - - Vi behöver ingen reklam för vi säljer varje exemplar och inget får bryta köordningen, blev det iskalla svaret. Producenten körde fast men fick ett tips från en kompis som sett en ovanlig sportbil på Londons gator. Volvo hette den visst. Göteborgarna förstod PR-värdet och svarade omgående ”när ska vi leverera och vilken färg vill ni ha?” Volvo tillhandahöll också en kaross för studiotagningar. Produktionen hade två filmteam som jobbade parallellt. Oavsett var Roger Moore landade i Europa fanns en Volvo med chaufför stand by Serien såldes till alla europeiska länder och när NBC och CBS köpte den för visning i USA var den globala succén ett faktum. Dokumentären är mycket underhållande och innehåller intervjuer med regissörer, producenter, manusförfattare, medspelare och fotografer. Den ständigt skämtande och historieberättande Roger Moore var mycket populär i alla läger och han var verkligen Helgonet. Många år senare startade inspelningen av The return of the Saint med Ian Ogilvy i huvudrollen. Då hade Jaguar insett sitt misstag och ställde två bilar till förfogande. Jag har aldrig kört en P 1800 men min hustru lånade en av en kompis för att åka mellan Borghamn och Vadstena. ”Trång och svårkörd och man fick halvligga för att nå pedalerna” var hennes omdöme.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom