Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in.

Somliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan.

Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador.

Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade ett självmordsbrev men modet svek honom vid stranden. Motivet var svartsjuka. Mordet föregicks av flera hot.

Han var i dålig psykisk kondition och erkände omedelbart när kriminalinspektör Sivert Malmsten höll ett första förhör på polishuset i Mjölby. Det var första gången jag läste ett så kallat dialogförhör.

Jag fick reda på mordet när jag kom till redaktionen i Kanikegården på fredagsmorgonen och jag skulle bevaka händelsen tillsammans med fotografen Sven Fransson. Vårt program den dagen inleddes dock kl 9 hos Försäkringskassan som invigde nya lokaler på Kyrkogatan. Förmodligen var det kaffet och landgången som lockade.

Jag vet ärligt talat inte hur vi tänkte men på den tiden var det ingen hets med nätsidor och annan digital information, utan det var morgondagens papperstidning som gällde och det var många timmar kvar till pressläggning. Eftersom det inte var något spaningsmord var polis och åklagare ganska tillmötesgående på ett tidigt stadium och vi hade inga svårigheter att hitta relevant information. Den fredagskvällen var jag hemma i god tid till middagen.

När jag skriver detta tänker jag att det upphöjda lugnet och friden är en efterhandskonstruktion. Kanske vi i själva verket surrade runt som adrenalinstinna bålgetingar i jakten på ettans vänsterkryss?

På brottsplatsen dokumenterade vi flyktvägen på innergården och pratade med fastighetsägaren, en man som drev en vitvarubutik bredvid offrets lägenhet. Jag minns inte om han var ögonvittne till knivhuggningen men jag kommer ihåg att det fanns fortfarande blodspår på den stenlagda gården tolv timmar efter dådet. Lokalredaktören på Östgöten tog en spaningsrunda på cykel, stående på tramporna spejandes över häckar och staket.

Det var också första gången jag träffade fotografen Åke Karlsson som var utsänd av Motala Tidning. Vi två skulle jobba ihop vid åtskilliga uppdrag från 1994 och framåt när vi var anställda på Correns redaktion i Motala.

Mjölby centrum är inte stort till ytan. Häktningsförhandlingarna och rättegången hölls i tingsrätten som ligger på samma gata ett par hundra meter från brottsplatsen. Efter en förhållandevis kort förhandling dömdes mannen till sluten psykvård. Vid rättegången bekräftades svartsjukemotivet. Han hade inte tidigare varit i klammeri med rättvisan. Han verkade nästan apatisk och svarade kortfattat på åklagarens och advokatens frågor.

När jag läste igenom åklagarens stämningsansökan såg jag att mördaren var uppvuxen i en by söder om Vadstena, granne med min hustrus föräldrahem. Hela mitt journalistliv har jag råkat ut för liknande sammanträffanden.

Bara några månader efter domen blev jag uppringd av offrets son som berättade att bekanta sett mördaren vid Pressbyråkiosken på Järnvägsgatan, bara något kvarter från mordplatsen. Sonen upplevde den här tidiga permissionen som mycket provocerande. Förståeligt med tanke på omständigheterna.

Tio år senare gjorde jag ett uppehåll i journalistiken och arbetade på Länsarbetsnämnden som informatör. Jag gjorde ett besök på en verkstad i Vadstena för ett reportage för Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen. Den här ganska stora verkstaden höll på att ställa om produktionen och endast ett fåtal personer vistades i lokalen och en av dem var mördaren från Lagmansgatan. Jag tror inte att han kände igen mig från rättegången. Om han fortfarande var patient på Rättspsyk eller om han var frisläppt efter tio år vet jag inte. Jag vet inte heller om arbetskamraterna var informerade om hans bakgrund.

Den här historien var vad kriminologiprofessorn Leif G W Persson kallar ett typiskt kvinnomord. Med det menar han att vid de flesta kvinnomord är gärningsmannen en man som offret har eller haft en relation med.

Stort tack till min gamle vän och arbetskamrat Sven Fransson som delat med sig av minnen och ställt sitt välordnade klipparkiv till mitt förfogande.

Tingsrätten.