MacGregor är hans namn. Men dra nu inga förhastade slutsatser av det skotskklingande namnet. En grön och vit golfbag tar upp plats till ingen nytta i mitt garage. Men jag har inte hjärta att kasta den. Den är så vacker och vi haft upplevt så mycket tillsammans sedan vi slog ihop våra påsar 1986. Vinster och nederlag, svettiga julirundor i Eksjö och Örebro, vindpiskande vårstormar på Barsebäck och vindstilla kvällsrundor i Landskrona. Överallt har den troget rullat bakom mig fylld med handskar, bananer, regnställ och valfri dryck. Bara anblicken av färgerna injagade fruktan i motståndarna(!?). Slitstark är den också. Har bara bytt blixtlås en gång. Hon som jag delar Correnprenumerationen med kastar allt lystnare blickar på godbiten och pratar hotfullt om Hulje renhållningsstation. Men jag håller emot, över min döda kropp väser jag, och greppar hårdare om järnfemman. Bara på ett villkor får den lämna mitt garage och det är att Golfens Hall of Fame blir...