Fortsätt till huvudinnehåll

En gammal sorgtelefon

Bortsett från några inhopp som speedwayskribent i Corren på Dunteberget våren 1978 är mina erfarenheter av speedway ringa, men jag var ändå lite nyfiken på seriefinalen Piraterna-Dackarna igår kväll. Så det blev till att varva VM-fotboll och speedway med hjälp av fjärrkontrollen.

Den tudelade satsningen gick hem. Speedwaymatchen var riktigt spännande där smålänningarna kvitterade i sista heatet. En spektakulär olycka och tre uteslutningar fullbordade dramatiken. Fotboll och speedway har inte mycket gemensamt men ändå något. Domaren är nämligen lika impopulär hos aktiva och ledare. Den här gången levererades utskällningarna av Dackarnas lagledare som ansåg sitt lag förfördelat vid flera tillfällen. Domaren, familjärt nog kallad Jocke, fick höra beska omdömen om sitt domarskap. Lagledaren dämpade sig bara något när Canal Plus kamera dök upp i direktsändning.

Men det var inte det mest anmärkningsvärda. Utskällningarna framfördes i dessa högteknologiska tidevarv i en vanlig gammal nättelefon med nummerskiva, en sån där som Hasse Alfredsson kallade svart sorgtelefon från Televerket. Någon liknande apparat har jag inte sett på flera år. Det är skönt att veta att Duntis inte förändrats på alla punkter sedan slutet av 70-talet.

Kommentarer

  1. Saknar faktiskt nummerskivan - det var lite som att resa när man stoppade ner pekfingret i rätt nummerhål och så kunde man välja att släppa för att telefonen själv skulle starta återfärden eller så kunde man låta fingret sitta kvar och liksom driva på farten på hemresan...

    SvaraRadera
  2. Ha,ha , ja jag kan sakna den känslan själv. Men jag saknar inte den tiden när man fick ansöka om en telefon och i bästa fall kom Televerkets gubbe och installerade den 14 dagar senare. Idag går du in i en affär, pekar ut en lämplig modell och sätter i ett kort. Betalar förhoppningsvis och sedan är det bara att ringa. Televerkets personal var liksom systembolagets försäljare maktpersoner.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...