Fortsätt till huvudinnehåll

En gammal sorgtelefon

Bortsett från några inhopp som speedwayskribent i Corren på Dunteberget våren 1978 är mina erfarenheter av speedway ringa, men jag var ändå lite nyfiken på seriefinalen Piraterna-Dackarna igår kväll. Så det blev till att varva VM-fotboll och speedway med hjälp av fjärrkontrollen.

Den tudelade satsningen gick hem. Speedwaymatchen var riktigt spännande där smålänningarna kvitterade i sista heatet. En spektakulär olycka och tre uteslutningar fullbordade dramatiken. Fotboll och speedway har inte mycket gemensamt men ändå något. Domaren är nämligen lika impopulär hos aktiva och ledare. Den här gången levererades utskällningarna av Dackarnas lagledare som ansåg sitt lag förfördelat vid flera tillfällen. Domaren, familjärt nog kallad Jocke, fick höra beska omdömen om sitt domarskap. Lagledaren dämpade sig bara något när Canal Plus kamera dök upp i direktsändning.

Men det var inte det mest anmärkningsvärda. Utskällningarna framfördes i dessa högteknologiska tidevarv i en vanlig gammal nättelefon med nummerskiva, en sån där som Hasse Alfredsson kallade svart sorgtelefon från Televerket. Någon liknande apparat har jag inte sett på flera år. Det är skönt att veta att Duntis inte förändrats på alla punkter sedan slutet av 70-talet.

Kommentarer

  1. Saknar faktiskt nummerskivan - det var lite som att resa när man stoppade ner pekfingret i rätt nummerhål och så kunde man välja att släppa för att telefonen själv skulle starta återfärden eller så kunde man låta fingret sitta kvar och liksom driva på farten på hemresan...

    SvaraRadera
  2. Ha,ha , ja jag kan sakna den känslan själv. Men jag saknar inte den tiden när man fick ansöka om en telefon och i bästa fall kom Televerkets gubbe och installerade den 14 dagar senare. Idag går du in i en affär, pekar ut en lämplig modell och sätter i ett kort. Betalar förhoppningsvis och sedan är det bara att ringa. Televerkets personal var liksom systembolagets försäljare maktpersoner.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.