Fortsätt till huvudinnehåll

Ett målrikt 50-årsminne



Tre fotbollsmatcher på min nostalgiska topplista: Väderstad-VGIF i september 1967, VM-kval på Råsunda Sverige-Frankrike15 oktober 1969 (Ove Kindvall tvåmålsskytt) och Starka Viljor-IFK Motala på Z-parken i september 1968. Det är om den senare matchen för 50 år sedan som jag tänkte berätta nu.

De yttre förutsättningarna var perfekta denna varma sensommarsöndag när jag i sällskap med 1085 andra anlände till Z-parken. Äntligen skulle mina idoler i Starka hänga av de envisa konkurrenterna i toppen av div IV västra. Livet lekte. Ny tjej vid armen, ny färggrann, slimmad skjorta från Junior Center och ledigt från sportskrivandet på Östgöta-Bladet i Vadstena.

Starka var popgänget från stans norra delar med ordinarie hemvist på Norra IP tvärs över gatan från morsans köksfönster räknat. Ett mycket talangfullt lag under Janne Kulörten Karlssons ledning som hängt ihop sedan pojklagsåren. Fyra spelare var mina klasskamrater från Norra skolan och Praktiska Real: Stefan Sjölin, Anders Kolmgren. Håkan Almén och Nils-Inge ”Höna” Andersson.

Det första som slog mig var den totala koncentration som de blåvita visade upp vid uppvärmningen. Inte ett ord yttrades och man kunde nästan ta på stämningen.

Enligt Lars Lidbergs referat i MT började Starka i ett furiöst tempo och pressade hårt mot Lasse Lindqvist i IFK-målet utan att få in bollen. Anders Kolmgren löste knuten genom ett frisparksmål efter en halvtimme men IFK kvitterade fort.

Men i andra halvlek var proppen ur och målen trillade in med jämna mellanrum och jag studsade av glädje vid kortsidan så att mynten i skjortans bröstficka ramlade ut. Lars ”Karla" Karlsson” var i sitt livs form och gjorde själv fyra mål och spelade fram till ett där Håkan Almén var sista man på bollen.

”Starkakillarna
var lätta i steget,
bollsäkra till tusen…”

Starkakillarna var lätta i steget, bollsäkra till tusen och dansade fram över den gröna gräsmattan.

”IFK-spelarna rörde sig tungt i förhållande till de snabba kedjespelarna i Starka, skrev Lasse Lidberg och lade till att Starka hade fyrans bästa kedja. Däremot var han inte lika imponerad av försvarsspelet. Pär Höckert och Stefan Sjölin fick dock beröm.
Bland IFK-arna plussade han målskytten Leif Sandell (mer känd som bandyspelare) och målvakten Lasse Lindqvist.

Slutresultatet skrevs till 6-3 och Starka seglade vidare mot seriesegern och div III-spel. Många hade stora förhoppningar på detta unga lag men vistelsen i div III Norra Götaland blev bara ettårig. Men glädjen denna vackra sensommarsöndag för 50 år sedan gick inte att ta miste på och jag fortsatte in på gymnasiets avslutningsår. 1969-70 gjorde jag lumpen i Vaxholm men från juni 1970 försörjde jag mig som sportjournalist några år. Mycket lärorika år men alla matcher var inte lika roliga som denna.

Över tusen åskådare på en div IV-match är ett bra mått på fotbollsintresset i Motala på 1960-talet.

Förstasidesbilden i MT, Anders Kolmgren driver bollen följd av IFK:s Bo Sällin.


Varför spelades matchen på Z-parken och inte på Norra? Den senare planen var hårt sliten och lades om detta år så Z-Parken fick bli ersättare. Starka slogs ihop med Lemunda i början av 1980-talet och blev LSW.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...