Fortsätt till huvudinnehåll

Birath sluter cirkeln


Det har varit något av en offentlig hemlighet i Boxholm under våren men nu har nyheten om att Johan Birath efterträder Britt-Marie Johansson som kommunstyrelsens ordförande också hittat till morgontidningens spalter. Britt-Mari Johansson avgår vid årsskiftet 2020-21 på grund av pension.

Inte direkt oväntat för Johan har varit kommunstyrelsens vice ordförande sedan 1998 Sannolikheten för att någon partikamrat ska halka in från sidan är minimal.

Enigheten kring Johans namn är nästan rörande. Annorlunda tongångar var det efter valet 2002.

Då var Johan ingen snäll gosse som ställde sig i partifållan. Socialdemokraterna i Boxholm hade vunnit egen majoritet – i vanlig ordning höll jag på att skriva – och överst på listan stod Per-Arne Larsson som varit byggnadsnämndens ordförande i många år. Johan Birath fick flest personkryss i valet och utmanade Per-Arne om posten som kommunstyrelsens ordförande.

Det gick så långt som till en omröstning i arbetarekommunens representantskap och jag lyckades som reporter på Corren få plats i Folkets Hus denna mörka novemberkväll. Det var välfyllt i den stora salen och spänningen låg tät som en Lützendimma.

Mötet gick till sluten omröstning direkt utan debattinlägg. Det tog 20 minuter att genomföra omröstningen och under tiden drack medlemmarna kaffe. Efter en kvarts rösträkning kunde man meddela resultatet, 58-34 i Larssons favör, vilket mottogs med tystnad.  Det var först när Larsson greppade mikrofonen vid mötets slut han fick sin applåd. Samtidigt valdes Birath till vice ordförande.

Larsson var tacksam och glad för segern men han tyckte att saken fått för stora proportioner.

”Det har ju inte varit fråga om något presidentval i USA utom om kommunstyrelsen i lilla Boxholm. Kommunpolitik handlar om lagarbete, inte soloprestationer.”

Johan tog nederlaget med fattning.

”Voteringssiffrorna var ingen överraskning för mig. Det speglar nog ganska väl de aktiva partimedlemmarnas sympatier för mig och Per-Arne.”

Accepterar du posten som vice ordförande i ytterligare fyra år?
”Jag behöver lite tid för att smälta detta besked”.

Med facit i hand vet vi att han gjorde det och den posten har han innehaft i många år – först i par med Per-Arne Larsson till dennes pensionering 2013 och sedan tillsammans med Britt-Marie Johansson.

Så nu, 20 år senare, är cirkeln sluten för Johan Birath. Han är beredd att lämna lärarjobbet på Stenbockskolan för att bli kommunens ende heltidspolitiker. Johan har en spännande bakgrund för en kommunstyrelseordförande. Valsverksarbetare, akademiker, forskare och skribent. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar om ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare. Hans inlägg på Facebook är mycket underhållande.

Vem vet? Kanske erfarenheterna av kommunalrådsuppdraget kan ge stoff till ytterligare böcker i framtiden?

Någon som fortfarande tycker att kommunpolitik är tråkigt?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...