Mitt förhållande med lucia

 

Har ni tänkt på att detta är den tid på året som hästskiten fryser, lucior ska utses och röstsedlar räknas. Nu ska jag berätta om mitt förhållande med lucia.

Jag hade inte ägnat luciatraditionen så många tankar innan jag hamnade som lokalredaktör i Boxholm i början av 1980-talet. Där var det tradition att Correns representant på orten skulle ingå i luciakommittén som för övrigt bestod av medlemmar i Boxholms IF.

 Det var förhållandevis stort intresse för omröstningen och moroten för flickornas del var en resa till Boxholms vänort Quickborn utanför Hamburg. Jag var väl inte så förtjust men insåg att som ny på orten var det nyttigt att knyta kontakter. Det är genom ett stort kontaktnät man får reda på nyheter.

 I kommittén fanns ett talesätt: den kandidat vinner som är medlem i en frikyrkoförsamling eller har störst släkt. Det visade sig stämma. Man berättade också med stor förtjusning den gamla historien om den flicka vars fästman tog med sig ett stort antal röstsedlar till övriga beväringar på I 4. Hon vann förstås med utklassningssiffror.

 Luciatävlingen var en begivenhet i bruksortens sociala liv. Man kunde se äldre kvinnor stå utanför Correns skyltfönster och diskutera kandidaternas utseende. För en skönhetstävling var det, kom inte och påstå något annat

Foto: JARL ASKLUND

  Senare flyttade jag till Mjölby och mitt intresse för lucia avklingade fort. Här var Corren också medarrangör tillsammans med Lions. Det rullade på år efter år utan större sensationer men så ett år upptäckte vi att fotografen debiterade dubbelt. Fakturorna gick både till Lions och Corren. Han förlorade uppdraget och en arbetskamrat tog över till minimal kostnad och högre bildkvalitet.

 Jag försökte undvika luciaarrangemanget men slapp inte alltid undan. En intervju skulle utföras och lucian skulle krönas. Att intervjua 16-åriga flickor är inte lätt. Det var mamma, moster eller mormor som anmält dem och de var inte så intresserade själva. Svaren var fåordiga och entusiasmen måttlig. Flickorna gillade att plugga språk, spela innebandy, gå på disco eller hänga med kompisarna. Favorityrket var veterinär. Det var vad man kunde klämma ur dem. Mamman pratade desto mer för hon satt naturligtvis med.

I takt med tilltagande ålder vägrade jag lucia blankt. Intresset sjönk allt mer hos arrangörer och allmänhet och någon gång i början av 2000-talet dog tävlingen sotdöden i Mjölby. Ingen förening ville ta på sig jobbet efter Lions och så är det än idag. Mjölby är idag en luciafri zon, ja med vissa undantag förstås. Skänninge och Boxholms lucior gästspelar då och då.

 Luciatraditionen hade en annan och högre status förr. På 60-talet i min hemstad Motala minns jag att Yvonne Odöö i grannhuset vann luciatävlingen. Yvonne var idrottstjej, tävlade i gymnastik och simning, och gjorde sig bra på bild. Det var meningen att nyheten skulle presenteras i Motala Tidning först på eftermiddagen men Nisse Theander mötte den legendariske fotografen Åke Svensson i trappuppgången på nr 19 tidigt på morgonen och nyheten spred sig snabbt i stans norra delar. Grabbarna och tjejerna på Storgatan missade aldrig en stor eller liten nyhet och inget har ändrat sig på den punkten. Yvonnes föräldrar och syskon var glada och stolta och grannarna på Storgatan delade den glädjen.