Fortsätt till huvudinnehåll

Roddare i vitt

 

I helgen var det frivisning av flera sportkanaler på TV. Fotbolls- och hockeymatcher, tennismatcher, cykeltävlingar etc. Även den mest inbitne sportnörd måste ha varit nöjd med det utbudet.

Annorlunda var det på 1960-talet. En och annan svartvit fotbollslandskamp, korta referat från allsvenskan, Vasaloppet och av någon anledning alla matcher från hockey-VM. Svartvit förresten, gråvit är en korrektare benämning.

Säkra vårtecken var FA-Cupfinalen och The Boatrace en lördag i maj. Roddtävlingen på Themsen mellan Oxford och Cambridge var en tradition sedan 1829. Jag missade aldrig roddtävlingen inte minst för Themsens vackra omgivningar med ståtliga hängpilar vid strandkanten. Annars var underhållningsvärdet begränsat men på den tiden var man svältfödd på TV-sänd idrott.


 Loppet går från Putney till Mortlake, en sträcka på 6779 meter. Åtta roddare i båten anförda av en styrman i aktern, förmodligen klassens minsting. Första loppet arrangerades 1829 och sedan 1856 har det hållits varje år med undantag för första och andra världskriget.

Eftersom det handlar om brittisk idrott finns en hel del mytbildning kring de två lagen. Cambridges seger år 2012 anses av studenter från de båda universiteten vara resultatet av att en kommunist hoppade i vattnet i syfte att förstöra de tävlande lagen, som en protest mot påstådd elitism.

Så här i efterhand undrar man hur det gick för dessa långbenta akademiker klädda i vitt. Gjorde de lysande karriärer som biskopar, språkvetare, matematiker och kärnfysiker eller var tävlingen bara en genväg till puben för att fira segern/dränka sorgen? Stryk det som ej önskas.

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...