Fortsätt till huvudinnehåll

Helgonet och en viss bil

Netflix är min största källa till fonden av värdelöst vetande. Av en slump hittade jag en dokumentär om Helgonet speakad av Roger Moore himself. För er ungdom som inte fyllt 60 ännu ska veta att Helgonet var en av 1960-talets bästa och populäraste TV-serier. En ganska stor roll spelade Volvo och filmen berättar om hur det gick till när P 1800 blev Helgonets bil. Producenten kontaktade flera sportbilstillverkare men fick nobben. Han bearbetade särskilt Jaguar för han tyckte att E-Type skulle passa hans rollfigur. Men Jaguar vägrade sälja ett par bilar till produktionen. - Men ni får reklam i en serie över hela världen, framhärdade producenten. - - Vi behöver ingen reklam för vi säljer varje exemplar och inget får bryta köordningen, blev det iskalla svaret. Producenten körde fast men fick ett tips från en kompis som sett en ovanlig sportbil på Londons gator. Volvo hette den visst. Göteborgarna förstod PR-värdet och svarade omgående ”när ska vi leverera och vilken färg vill ni ha?” Volvo tillhandahöll också en kaross för studiotagningar. Produktionen hade två filmteam som jobbade parallellt. Oavsett var Roger Moore landade i Europa fanns en Volvo med chaufför stand by Serien såldes till alla europeiska länder och när NBC och CBS köpte den för visning i USA var den globala succén ett faktum. Dokumentären är mycket underhållande och innehåller intervjuer med regissörer, producenter, manusförfattare, medspelare och fotografer. Den ständigt skämtande och historieberättande Roger Moore var mycket populär i alla läger och han var verkligen Helgonet. Många år senare startade inspelningen av The return of the Saint med Ian Ogilvy i huvudrollen. Då hade Jaguar insett sitt misstag och ställde två bilar till förfogande. Jag har aldrig kört en P 1800 men min hustru lånade en av en kompis för att åka mellan Borghamn och Vadstena. ”Trång och svårkörd och man fick halvligga för att nå pedalerna” var hennes omdöme.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...