Med Jacob vid tangentbordet

Ett illasinnat hopkok av fakta från en bitter och försmådd f d anställd eller en intressant genomlysning av ett av Sveriges största företag? Johan Stenebo har skrivit boken Sanningen om IKEA och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till innehållet. Den här typen av avslöjande-litteratur inifrån ett företag eller en organisation är inte vanliga i Sverige men förekommer desto oftare i den anglosaxiska världen. Men det är onekligen spännande att följa med bakom kulisserna i ett av världens starkaste varumärken, inte minst i förklaringarna till varför varuhusen ser ut som de gör. Det är lätt att bara ta fasta på det negativa och Stenebo är hård i sin kritik av f d chefer och kolleger men han hyllar också många begåvade yrkesmän och –kvinnor i organisationen. Stenebo är full av beundran för Ingvar Kamprads begåvning och tvekar inte att kalla möbellegendaren för ett geni. Kamprad ser sammanhang som ingen annan ser och anar problem långt före någon annan. Vid de årliga so

När tidningschefer ska uttala sig i ekonomiska och organisatoriska frågor låter de som verkstadschefer. Läs här uttalandet i Motala Tidning av tidningschefen Göran Karlsson efter gårdagens besked att redaktionen bantas med tre tjänster. – Förändringen var nödvändig dels för att öka lönsamheten, dels för att skapa en mer flexibel organisation. Visserligen minskar antalet tjänster på redaktionen, men det ska inte påverka nyhetsbevakningen. Vi får nu en bra grund för framtidens utmaningar, säger tidningschefen Göran Karlsson. Detta är ju inget annat än corporate bullshit. Vad Karlsson i själva verket säger är att en hårt arbetstyngd redaktion i själva verket ska producera lika mycket på färre händer. Jag tycker att en chefredaktör kunde formulera sig bättre än med dessa företagsekonomiska floskler. Flexibel, nyhetsbevakning och utmaningar är nyckelorden och kunde gälla vilken bransch som helst. Jag mejlade igår in en kommentar till hemsidan med liknande synpunkter. Tror ni den

En utredning resulterar i ännu en utredning. Affären kring utbildningschefen Ingela Appelsved rullar vidare. Den här utvecklingen är inte ovanlig i dylika historier. Correns senaste artiklar visar att hela utbildningsnämnden visste om avtalen med Philip Appelsved och då blir ansvarsfördelningen annorlunda än vad man i förstone kunde tro. Kanske tur att denna nämnd sjunger på sista versen för efter nyår träder en nyvald nämnd in på scenen. Nye kommunchefen Peter Karlsson säger fortfarande att händelsen är allvarlig utan att utveckla ämnet. Hur det ska sluta vågar jag inte sia om, men för varje dag som Ingela Appelsved fortfarande är avstängd undermineras hennes ställning, mot de anställda i förvaltningen och gentemot övriga förvaltningschefer i den kommunala organisationen. Vidhåller min uppfattning att kommunen borde publicera revisorns utredning på hemsidan så att Mjölbyborna kan ta ställning själva. Över till hockey. Hur kan två lag spela 0-0 i 65 effektiva minuter? Tur att inte min

Det är mycket Leif Gustav Willy nu. TV-program, egen kolumn i Expressen, nästan dagliga intervjuer i kvälls- och dagspress. Han övertrumfar sin gamle jaktkompis Jan Guillou i antalet mediala framträdanden. Hans lite udda, nästan nonchalanta uppförande tycks bara öka hans popularitet men ingen ifrågasätter hans kunskaper i kriminologi. Förmodligen har han sina belackare bland forskarkollegor men ingen vågar sätta ut hakan offentligt. Det är påfallande vilken respekt han bemöts av i alla intervjuprogram. Ingen rutinerad polischef säger emot professorn vilket tydligt framgår i de program som sänts i Veckans brott (TV 1). Jag har läst flera av Leif G W Perssons böcker och kan konstatera att de första som skrevs på 1980-talet, Grisfesten , Profitörerna och Samhällsbärarna , också är de bästa. De senare tyngs ner av hans beskrivningar av mat och dryck. Där är han lika långrandig som Jan Guillous utläggningar om olika skjutvapens egenskaper. Allra mest kommer hans stilistiska förmåga till ut

"Nu är vindkraftsfrågan i Ödeshög löst”, avrundade studioreportern i Östnytt inslaget i morse om fullmäktiges beslut om vindkraftsprogrammet. Det avslöjade en stor okunnighet om de politiska och sociala förhållandena i kommunen. I Ödeshög fortsätter alltid diskussionerna. Den borgerliga alliansen har hittat en kompromiss med innebörden att det vid nya etableringar ska det vara minst 1 000 meter mellan bostadshus och vindkraftverk. Om det finns en dokumenterad överenskommelse mellan parterna kan avståndet vara mindre. Märk väl att detta är bara riktlinjer. Denna något luddiga formulering bäddar för egna tolkningar och nya diskussioner i varje enskilt bygglovsärende. Kommunalrådet Magnus Oscarsson(KD) fick också kritik för att ha kompromissat bort sig och återtagit kristdemokraternas tidigare ståndpunkter. Vad kompromissen är värd i praktiken visar sig den dag ett nytt ärende i Holaveden prövas. Det ska bli intressant att läsa kommentarerna på Rättvis Vinds hemsida de närmast

Jag läser i Expressen att det forna storlaget IFK Malmö spelar i div 4 nästa säsong. Det har verkligen gått utför för ”Kanariefåglarna”. När jag läser notisen kommer jag att tänka på en vårlig golfutflykt till Landskrona och Barsebäck 1997 tillsammans med min son och fyra andra kompisar. Vi spelade Barsebäck på något annorlunda villkor tills mörkret föll. Greenerna var öppna men det var kallt och vi var tillsagda att pegga på fairway. Något mycket ovanligt på golfbanor. Men den stora behållningen med den resan var att läsa Sydsvenskan på söndagsmorgonen. Sportchefen Åke Stolt, med ett förflutet på Corren och Östgöta-Bladet i Vadstena, kommenterade lördagens division I-premiär mellan IFK Malmö och Motala AIF på Malmö stadion. Spelet var rätt andefattigt på en dålig plan och kommentarerna snart överstökade. Det var först i slutet av krönikan som Åkes formuleringskonst kom till sin rätt. ”Märkte ni när IFK Malmös trupp presenterades i pausen? Fyra läkare på bänken. Här är det s

Mats och jag såg Norrköping-Sundsvall på Nya parken igår. Delad pott efter 1-1 och stundtals hyfsat spel. Hela 7 500 åskådare fast avancemanget var klart och regnet vräkte ner och termometern visade på 4 grader. När ska fotbollsserierna avslutas i september? Men det var inte om matchen och spelet jag tänkte orda. Jag har inte sett någon match på Idrottsparken sedan 2003 när Hammarby vann med uddamålet inför 18.000 åskådare och jag var onekligen nyfiken på vilka förändringar idrottsplatsen genomgått och arrangemangen kring matchen. Och kan konstatera att fotbollen följt ishockeyn i spåren. Det var sång av Norrköpings musikklasser, utdelning av T-shirts, speakers som eldade på respektive förmanade publiken och när publiken beordrades upp ur bänkarna för att sjunga ”Kamratsången” trodde jag mig för ett ögonblick förflyttad till ett väckelsemöte. Men vi slapp nationalsången för i fotbollssammanhang är den förbehållen landskamper. Musikvolymen är behaglig jämfört med ljudnivån i Kexburken M

Sjöbod nr 5, även kallad Nubbebo av mina vanvördiga svågrar. G jorde en nostalgisk utflykt 35 kilometer norrut häromdagen – till Motala och Mörtviken. Här på Motala Södra Båtklubbs ägor byggde min far av en de första sjöbodarna 1954 –sjöbod nr 5 – och den står kvar än idag 54 år senare. Ett gediget hantverk av ”Bror Snickarn” vågar jag påstå trots att jag är part i målet. I Mörtis tillbringade jag flera somrar med bad och roddturer i viken och ibland seglade jag den modellbåt som min äldre bror byggt i slöjden i Skolgårda. Det hände att min mor och jag sov över i den trånga stugan medan farsan kvartade i båten. Glass och andra mindre viktiga matvaror inhandlades i en affär i Ängdalen. Området såg något annorlunda ut på den tiden. Betongkajen byggdes på senare år. Vi delade en brygga tillsammans med grannen i nummer 6, Pelle Pettersson även kallad ”Artic-Pelle”. Förhörde mig lite om sakernas nuvarande tillstånd med en av stugägarna som pysslade på sin tomt. Han berättade att nume

Corren ägnar idag nyhetsuppslaget åt förre justitiekanslern Göran Lambertz som ger sin syn på rättshaverister. Dessa kverulansparanoiker, som den psykiatriska termen lyder, tar mycket av myndigheter och domstolarnas tid och uppmärksamhet i anspråk och minskar övriga medborgares möjlighet till rimlig service. Rättshaveristen hittar alltid något litet fel och skickar in en 150-sidig bilaga. Rättshaverister och tidningsredaktioner har också ett speciellt förhållande. Det gäller att tyda tecknen i tid om man inte ska bli sittande i en timme eller två. Om man ser en manlig besökare kasta stressade blickar omkring sig, ofta med en välfylld portfölj under armen, då är det fara på färde. Hög tid att besöka toaletten, fly in i fikarummet eller backa ut i garaget. Unga vikarier eller praktikanter som ännu inte lärt sig koderna blir sittande kvar och tar troskyldigt emot besökaren och snart förflyter en timme medan haveristen breder ut papperen på skrivbordet. Efter en eller två sådana erfar

Denna bild är tagen från Bispmotala, vilket är den norra sidan av brofästet. Två stora infrastrukturprojekt stöper om mina ”hemstäder”. Jag menar naturligtvis dubbelspårsutbyggnaden Mjölby-Motala och bygget av nya riksväg 50 inklusive brobygget över Motalaviken. Det senare sätter onekligen sin prägel på Motala. Den täta skogen på Rödbergsudde (området mellan Mörtviken och Dynudden) är ett minne blott. Arbetet med pålningen är i gång från en träbrygga och taktfasta dunk-dunk hörs över nejden. Lastbilar och vägmaskiner kör fram och tillbaka och en stor kran dominerar blickfånget på södra sidan. Även på den norra sidan syns tydliga tecken på att bygget är igång. Vår familj har en mångårig relation till genomfartstrafiken och till bron. Vi bodde på Storgatan 21 mitt emot Norra IP och trafiken var en plåga såväl dag som natt. Särskilt min mor led av ljudet från den tunga trafiken nattetid. Det var en lättnad när mina föräldrar fick flytta till Samuelbergshemmet på andra sidan idrottspl

F inns det något tråkigare än en golfbana i oktober? Regn, lera och löv i drivor. Smetiga utslagsplatser och långhåriga greener i den mån vintergreenerna inte tagit över. Banarbetare som ställer in bänkarna för vinterförvaring. På kansliet hukar personalen över säkra kioskvältare som bokslut och budgetar. Golfabstinensen är redan på väg att erövra din kropp och ditt sinne. Vad göra i vinter? Långpromenader, styrketräning eller simning i badhuset för att komma väl förberedd till nästa säsong? Nä, för tråkigt. Bollar saknas. Det får nog bli bordtennis i samlingslokalen. Färgen och storleken på bollarna är liksom de rätta. En resa söderöver kan också lätta på abstinensen. Och letandet efter golfkanalerna på TV, golfspel på datorn och puttandet på äkta mattan i ”salongen” kompletteras med ingående studier av resebyråernas kataloger. Min hustru sedan 35 år är en förstående och klok kvinna fast hon inte spelar golf. Hon har genom åren förstått hur man ska gå tillväga för att bota

Varhelst Mjölby kommer på tal bland någorlunda mogna människor dyker samma fråga upp. Finns Bebbes korvkiosk kvar, alternativt var finns den nu? Senast frågan dryftades var när Torbjörn Gustavsson kåserade om raggare och raggarliv på ABF i tisdags. Bebbes var ett givet mål när den motorburna ungdomen på 60-talet av någon anledning hade behov av ett stärkande mål ”stekt med pommes” frampå småtimmarna. Inte bara raggare förresten. Alla utom nykterister vet ju hur fyllehungern slår till efter midnatt. Den fyrkantiga eternitbyggnaden måste vara Sveriges mest sägenomspunna och omskrivna kiosk och som inflyttad Mjölbybo har jag ibland svårt att förstå denna fascination, men känner ändå sympati för 60-talsnostalgin. Nu kan jag för er vetgiriga avslöja kioskens nuvarande hemvist i ett avsides beläget hörn på en industritomt i stans södra utkanter, granne med Sörby värmeverk. Fotografen Mia Karlsvärd och jag följde Bebbes till sista vilan (?) för snart tre år sedan. Resultatet kan

Avklätt, förnedrat, utskämt. Brallorna nerdragna till fotknölarna. Gårdagens landskamp var en mardröm. Holland var bättre i allt; teknik, taktik och bollkontroll. Där holländarna slog fem säkra, vägvinnande passningar i högt tempo slog svenskarna två för att chanspassa med en tredje som i regel gick i motståndargapet. Erik Hamrén är dansant och bär en käck halsduk men förfogar inte över ett bättre lag än så. Visst kan man diskutera laguttagningen på ett par punkter men det hade inte förändrat matchbilden. Avgörandet kom redan vid 2-0. Ett missat inkast på mittplanen och det tog inte många sekunder förrän bollen låg i Isakssons nätmaskor. Hamrén och hans gäng visade upp en optimistisk inställning före match men frågan är vad den var grundad på. Holland har inte förlorat en tävlingsmatch på tolv år på Amsterdam arena. Sportspegeln spekulerade i ett långt inslag att hörnorna skulle bli ett segervapen för välväxta svenskar. På en av sju hörnor uppkom en målchans men då var matchen redan av

Söndagen bjöd på en överraskning. Eftersom jag hade Vadstena som klubbadress de tio första åren av mitt golfliv lockades jag och kompisen Göran Palmqvist av Vadstenas annons om greenfee för 100 kronor och lunch. Det brukar bli några rundor där varje säsong. Någon form av marknadsföring och ett sätt att få in lite pengar i säsongens slutskede var min tolkning. Därför blev jag överraskad när arrangörerna hade ställt upp ett särskilt bord i foajén där vi välkomnades hjärtligt. När vi betalat hundringen fick vi fylla i ett formulär med namn, adress, klubbtillhörighet, telefonnummer och golf-id. Med lunchbiljetten följde en skriftlig information om klubbens medlemsformer och avgifter. Då parkeringen var välfylld trodde vi att vi skulle få vänta på en starttid men slussades ut omgående till första tee. Smidigt som tusan. Rundan var riktigt trevlig, banan var i gott skick med utmärkta greener och inte blev det sämre när solen bröt igenom under sista nio. Utsikten från 15:e tee med

För ett par veckor sedan var han inte vatten värd. Nu efter ett strålande valresultat vill Centern, Moderaterna och Folkpartiet bilda regering med honom igen. Magnus Oscarsson (KD) kliver vidare i ullstrumporna som om ingenting hänt. Kommunpolitiken i Ödeshög upphör aldrig att förvåna. Magnus Oscarsson är som en sådan där Michelingubbe med tyngd i botten som reser sig upp på rätt köl oavsett hur många smällar han får, borstar av sig stridsdammet och rusar vidare med okuvlig energi. Nu undrar jag hur länge borgfreden består denna gång och väntar på nästa krigsrubrik i Corren.

Bilden överst visar Sevy Ballesteros i mitten. Vilka de två övriga spelarna är minns jag inte. Sevy begärda "appearances money" redan på den här tiden. Bilden nedan visar Greg Normans inledande chip på ettan. Ganska glesa åskådarled innan ryktet spreds om ett blivande banrekord på 64:a. Proffstävlingar på den här tiden var ganska blygsamma tillställningar jämfört med dagens. Begreppet sponsorby var ännu inte etablerat i Sverige.

Visst känner ni igen Greg Norman som 24-årig vinnare på Vasatorp. Sommaren 1980 såg jag en proffstävling för första gången – Scandinavian Enterprise Open (Tumbas skapelse) på Vasatorp. En fantastisk upplevelse där en 24-årig Greg Norman kom från ingenstans och krossade allt motstånd med en 64:a på söndagen. Då var den finskättade australiern i början av sin karriär. Hur framgångsrik den blev vet ni ju. Vi tillbringade, som så ofta på den tiden, ett par semesterveckor på Borstahusens camping utanför Landskrona, närmaste granne med golfklubben som arrangerade match-SM för amatörer veckan före SEO. Nog för att vi imponerades av kraften och precisionen i Krister Kinells, Bob Bäckstedts och Jan Rubes utslag men proffsen på Vasatorp lyfte spelet till en för mig okänd dimension. Greg Normans första utslag på en cirka 500 meter lång par femma, dogleg vänster, skruvade sig i hålets längdriktning och lade sig mitt i banan. Sedan ett mellanjärn fram till foregreen, en chip och en kort putt för

Om du vill lära dig mer om golf i allmänhet och banskötsel i synnerhet rekommenderar jag ett besök på greenkeeperbloggen på golf.se. Fredrik Rosdahl, greenkeeper på Mölle, skriver lättsamt och initierat om olika aspekter av ämnet. På köpet får du bilder från den läckra banan med utsikt över både Öresund och Kattegatt. En av mina favoritbanor i Skåne även om backarna nu för tiden är i längsta laget. Bilden är från ett besök för nästan 20 år sedan och den lille killen på bilden är min numera 29-årige son Mats.

En svensk riking med status och tyngd seglar sin 37-fots yacht Gotland runt, bor på gods i Sörmland, jagar älg tillsammans med kungen och tillbringar somrarna i Torekov. Så ser i grova drag den svenska överklassen ut. Den erfarne ekonomijournalisten Bengt Ericson gör i boken Den nya överklassen (Fischer & Co) en detaljerad genomgång av Sveriges 300 rikaste personer. Förutom alla finanssiffror kartlägger han utbildningsvägar, umgänge, bostäder, bilmärken, nöjesliv och fritidssysselsättningar. Den nya ekonomiska överklassen har gått Handelshögskolan, bor på Östermalm och/eller sörmländska gods och semestrar i Torekov. De allra rikaste äger också gods på den engelska landsbygden (Penser, Persson och Rausing). Golfen är överspelad som fritidssysselsättning sedan den blivit var mans sport. Sveriges rikingar ger sig hellre ut på havet i dyra motor- och segelyachter, jagar (helst i kungens jaktklubb) eller bygger upp konstsamlingar i egna hallar. Ericson är bitsk och rolig och

Det är långtifrån alla som fått hjälp av ett statsråd att knyta skorna. Men det har jag. Nya infrastrukturministern Catharina Elmsäter Svärd böjde knä för mig i Mantorp under valrörelsen 2002. Det blivande statsrådet var på studiebesök på Mantorpsköket (potatissallad) där hennes partikamrat Bertil Norman var chef och Corren var naturligtvis på plats. Jag var nyopererad med en ny höftprotes. På sådana där institutioner är det vanligt att dra av sig dojorna och sätta någon sorts plasttossor på fötterna innan man träder in i lokalerna och jag kom inte undan. Så när visningen var över och sällskapet samlades i foajén stod jag där med vänsterdojan i näven och kastade ur mig frågan om någon kunde hjälpa mig med att knyta. Inom en sekund låg Catharina Elmsäter Svärd på golvet och fixade en rejäl knop. Ett kuriöst minne så här i tider av regeringsbildning. Jag hade nog inte kommit ihåg episoden om det inte var så att statsrådet är dotter till förre sportjournalisten på Sveriges Radio, Lars El

Avstängd under utredning, inget bra tecken för Ingela Appelsved. Även om utredningen kommer fram till att engagemanget av sonen är det enda misstag hon gjort, får hon svårt att sitta kvar som förvaltningschef med bibehållen auktoritet gentemot personalen efter en avstängning. Grundtipset lyder: Appelsved lämnar skutan men först efter ett ”golden handshake”. Det verkar som om den nye kommunchefen klivit in i stadshusets norra flygel och pekat med hela handen. Att skärpa beslutet från intern till extern utredning är en liten men viktig markör i sådana här sammanhang.

Med erfarenhet av Motalaskandalen och några mindre historier kan man urskilja tre faser i fallet med utbildningschefen Ingela Appelsved och hennes son. · Förnekande. Innebärande hel- , halv- eller kvartslögner eller lämpliga minnesluckor hos den misstänkte. ”Jag minns inte.” Som när Correns reporter plockar fram de av Ingela Appelsved attesterade fakturorna. Klart att hon kommer ihåg fakturor med femsiffriga belopp från sin 24-årige son. Manipulationsskickligheten avgör graden av trovärdighet. · Distansering . ”Jag känner till inte till några detaljer." Detta är utbildningsnämndens projekt”. Distansering från syndaren och eventuell minnesförlust från ansvariga politikers sida. Håll alla utgångar öppna i väntan på hur vinden blåser. · Utredning ”Vi måste titta närmare på det här”. Tillsättande av en utredning som tar tid. Hoppas att murvlarna glömmer. Tidningsläsare har ännu kortare minne. När rapporten väl är klar, göm undan den i en ännu tjockare pappershög. I enstaka

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken