Med Jacob vid tangentbordet

N i som regelbundet följt min blogg under åren vet att idrottsarenors namnbyten varit ett återkommande tema. Nu är det dags igen. Mjölby Hockey har sålt namnet på kommunens ishall till ProTrain – ett företag i Mjölby som utbildar lokförare och förr gick under namnet SJ-skolan. Den nya namnsponsorn presenterades vid ett direktsänt event (Corren) på pånyttfödda Skänninge Statt igår. Avtalet gäller över fem år och ersätter Toyota Material Handling Arena. När Correns reporter ställde den givna frågan om vad avtalet kostar fick han svaret att det är en sak som stannar mellan avtalets parter. Ganska symptomatiskt vid sådana här tillfällen. Idrotten vill gärna ha samhällets stöd men mörkar alltid siffrorna när näringslivet är inblandat. Hur som helst är bidraget välkommet. En idrottsförening behöver både topp och bredd för en framgångsrik existens. Smågrabbarna behöver ett framgångsrikt representationslag som förebild. Vi får hoppas att bidraget är större än de 40 000 kronor som B

En stad och dess bro.   V ilken suverän uppväxtort Motala var på 1960-talet. Den som inte kunde sysselsätta sig där var antingen fantasilös eller korkad. En lagom stor stad med bostäder och arbetsplatser i en salig blandning, gott om friluftsbad, korvkiosker, Konsumaffärer i varje kvarter, fotbollsplaner och parker att lura bort snuten i. (Bollspel förbjudet gubevars). I dag är det en vacker lördag i maj och då levde de centrala kvarteren kring Stora torget upp. Alla, absolut alla, tog sig in till stan för att handla. Överallt stod små grupper och diskuterade veckan som gått, problem på jobbet eller MAIF:s chanser på söndagen. Farsan tog cykeln till Mörtviken för att kolla till båten men jag och mina kompisar sökte oss till torget för att spana på tjejer. Det fanns mycket att lägga ögonen på för hormonstinna unga män och hade man tur dök just HON upp framför Statt. Birgers konditori ovanpå EPA och Konsums servering utmed Bispmotalagatan erbjöd suverän överblick över meni

  Trångt. P arkeringsplatser eller bristen på dito är ett allmänt samtalsämne. Jag ska berätta hur det ser ut i Mjölbys östra stadsdel mellan järnvägsstationen och gamla tingshuset. En vardag är den västra sidan av Lagmansgatan från baksidan av Stadshotellet fram till Lagmansskolan upptagen av bilar. Likaså parkeringen söder om Domaregatan och jag förmodar att det till 90 procent är personal på Lagmansskolan som parkerar sina bilar där. Tingshuset innehåller numera en del småföretag som också har sina besökare.   Fullt. Den del av den stora parkeringen som hyrs av SJ mittemot järnvägsstationen är också välfylld men hotellets parkering som ligger emot Lagmansgatan har bara ett fåtal bilar. Jag ifrågasätter inte parkeringen till Stadshotellet, för i brist på andra faciliteter kan man åtminstone erbjuda gästerna en parkeringsplats, men är detta det optimala sättet att bruka parkeringsytor genom att låta större delen stå tom? Jag ställer bara frågan och ber dig att ti

K an man bli hög på olja? Eller rättare sagt på oljemiljarder. Nu presenteras nya storstilade utbyggnadsplaner för Depot (Mobilia) i Mantorp. Igen. En företrädare för den norska fastighetsägaren talar om en utbyggnad av varuhuset från nuvarande 20 000 kvm till 60 000 kvm och fördubblat antal parkeringsplatser. Vi skapar en ny form av handelsupplevelse, säger Tor-Erik Lund som är fastighetsägarens representant utan att förtydliga sig närmare. En ny upplevelse. Ska man konkurrera med danskarna i Motala och bygga ett jättelikt badhus? Där barnen kan löga sig och äta dyr glass medan mor shoppar loss bland kalsonger och strumpor?   Behöver byggas ut? Ska förklara varför jag är så skeptisk. Jag har jobbat som kommunreporter på Corren i Mjölby många år och jag vet inte hur många misslyckade satsningar jag skrivit om i Corren under årens lopp. Vid ett tillfälle handlade det om ett motellbygge, vid ett annat tillfälle om ett jättelikt hämtlager för elektronikvaror likt

L abyrintspelet tillhörde standardrepertoaren när jag var lokalredaktör i Boxholm. Den var lika vanligt förekommande i Correns spalter som Boxholm II. Ingen Boxholmsbilaga utan ett reportage om Labyrintspelet. Ni vet där spelet där man med hjälp av två rattar balanserar en stålkula från start till mål utan att åka ner i hålen. Det finns väl ingen över 50 år som inte hängt med näsan över ett Labyrintspel på fritidsgården. Lika vanligt förekommande i hemmen som Stigas ishockeyspel. Egentligen var uppmärksamheten svårförklarlig. Krasst räknat var Allan Carlssons leksaksfabriks främsta produkt liten i jämförelse med de valsade produkter och sågade trävaror som lämnade Boxholm. Men PR-effekten var god. Spelets historik i korthet: Tranåsbon Sven Bergling var patient på Kolmårdens sanatorium och träffade Boxholmaren Tage Friberg som gärna hakade på produktidén. Tage bodde granne med båtbyggaren Allan Carlsson och bad honom om hjälp. Produktionen kom igång och företaget sål