Fortsätt till huvudinnehåll

Ropen skalla: parkering åt alla


 
Trångt.
Parkeringsplatser eller bristen på dito är ett allmänt samtalsämne. Jag ska berätta hur det ser ut i Mjölbys östra stadsdel mellan järnvägsstationen och gamla tingshuset.

En vardag är den västra sidan av Lagmansgatan från baksidan av Stadshotellet fram till Lagmansskolan upptagen av bilar. Likaså parkeringen söder om Domaregatan och jag förmodar att det till 90 procent är personal på Lagmansskolan som parkerar sina bilar där. Tingshuset innehåller numera en del småföretag som också har sina besökare.
 
Fullt.
Den del av den stora parkeringen som hyrs av SJ mittemot järnvägsstationen är också välfylld men hotellets parkering som ligger emot Lagmansgatan har bara ett fåtal bilar. Jag ifrågasätter inte parkeringen till Stadshotellet, för i brist på andra faciliteter kan man åtminstone erbjuda gästerna en parkeringsplats, men är detta det optimala sättet att bruka parkeringsytor genom att låta större delen stå tom? Jag ställer bara frågan och ber dig att titta på bilderna. Jag är inte insatt i ägarförhållandena men troligen har Statt full rådighet över marken genom ägarskap eller arrendedito. Så här har det sett ut i många år.

I Corren kunde vi för övrigt läsa i tisdagstidningen att Stadshotellet bytt ägare. Markus Höglund från Skänninge tar över efter Kenneth Lindblad som ägt det i 17 år. Den senares främsta insats var väl det något kufiska program i TV 3 år 2013 som presenterades med orden ”ägaren hatar sina gäster och byggnaden ser ut som en kommunal anstalt.” Programmet måste ha blivit en klassiker i kalkongenren.

Baren innehåller 250 whiskysorter men den nya innehavaren signalerar andra och hälsosammare tider. I källaren byggs ett gym och i köket ska man satsa på lokalt producerade råvaror minsann. Har vi hört den frasen tidigare?
 
Gott om utrymme.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.