Fortsätt till huvudinnehåll

En spegling av livet


Labyrintspelet tillhörde standardrepertoaren när jag var lokalredaktör i Boxholm. Den var lika vanligt förekommande i Correns spalter som Boxholm II. Ingen Boxholmsbilaga utan ett reportage om Labyrintspelet.

Ni vet där spelet där man med hjälp av två rattar balanserar en stålkula från start till mål utan att åka ner i hålen. Det finns väl ingen över 50 år som inte hängt med näsan över ett Labyrintspel på fritidsgården. Lika vanligt förekommande i hemmen som Stigas ishockeyspel.


Egentligen var uppmärksamheten svårförklarlig. Krasst räknat var Allan Carlssons leksaksfabriks främsta produkt liten i jämförelse med de valsade produkter och sågade trävaror som lämnade Boxholm. Men PR-effekten var god.

Spelets historik i korthet: Tranåsbon Sven Bergling var patient på Kolmårdens sanatorium och träffade Boxholmaren Tage Friberg som gärna hakade på produktidén. Tage bodde granne med båtbyggaren Allan Carlsson och bad honom om hjälp. Produktionen kom igång och företaget sålde ett par hundra exemplar av spelet till NK.

1953 tog Brio in spelet i sitt sortiment och försäljningen inom och utomlands sköt fart. Under storhetstiden gav det sysselsättning åt cirka 50 Boxholmare som tillverkade delar hemma vid köksbordet. Under en period var det leksaksfabrikens enda produkt. Toppåret 1972 tillverkades 140 000 Labyrintspel i Boxholm. Men allt roligt har ett slut och Brio beslutade 2005 att förlägga all trätillverkning till Kina. Var annars?

Leksaksfabriken finns kvar idag men i mindre skala. Allan Carlssons son Åke och hans hustru Birgitta tillverkar exklusiva inredningsdetaljer för bland annat IKEA och inredningsbutiker.

En förklaring till spelets popularitet? Jo, det är en spegling av livet. Att undvika fallgroparna vid sidan av den smala vägen.

Källor: Egna minnen och artikel i Östgötatidningen 2015 skriven av Klas Johansson.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...
Skicka en kommentar
Läs mer

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
2 kommentarer
Läs mer