Fortsätt till huvudinnehåll

En spegling av livet


Labyrintspelet tillhörde standardrepertoaren när jag var lokalredaktör i Boxholm. Den var lika vanligt förekommande i Correns spalter som Boxholm II. Ingen Boxholmsbilaga utan ett reportage om Labyrintspelet.

Ni vet där spelet där man med hjälp av två rattar balanserar en stålkula från start till mål utan att åka ner i hålen. Det finns väl ingen över 50 år som inte hängt med näsan över ett Labyrintspel på fritidsgården. Lika vanligt förekommande i hemmen som Stigas ishockeyspel.


Egentligen var uppmärksamheten svårförklarlig. Krasst räknat var Allan Carlssons leksaksfabriks främsta produkt liten i jämförelse med de valsade produkter och sågade trävaror som lämnade Boxholm. Men PR-effekten var god.

Spelets historik i korthet: Tranåsbon Sven Bergling var patient på Kolmårdens sanatorium och träffade Boxholmaren Tage Friberg som gärna hakade på produktidén. Tage bodde granne med båtbyggaren Allan Carlsson och bad honom om hjälp. Produktionen kom igång och företaget sålde ett par hundra exemplar av spelet till NK.

1953 tog Brio in spelet i sitt sortiment och försäljningen inom och utomlands sköt fart. Under storhetstiden gav det sysselsättning åt cirka 50 Boxholmare som tillverkade delar hemma vid köksbordet. Under en period var det leksaksfabrikens enda produkt. Toppåret 1972 tillverkades 140 000 Labyrintspel i Boxholm. Men allt roligt har ett slut och Brio beslutade 2005 att förlägga all trätillverkning till Kina. Var annars?

Leksaksfabriken finns kvar idag men i mindre skala. Allan Carlssons son Åke och hans hustru Birgitta tillverkar exklusiva inredningsdetaljer för bland annat IKEA och inredningsbutiker.

En förklaring till spelets popularitet? Jo, det är en spegling av livet. Att undvika fallgroparna vid sidan av den smala vägen.

Källor: Egna minnen och artikel i Östgötatidningen 2015 skriven av Klas Johansson.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.