Fortsätt till huvudinnehåll

Två talangfulla Korvar och en Guldpanna

 

Sören "Guldpannan" Nilsson (t h) tillsammans med brodern Charles som också spelade i MAIF

Hör du till dem som gick på fotboll i Motala på 60-talet och förundrades över floran av smeknamn på och utanför planen? Bakom de fantasifulla namn dolde sig duktiga spelare som gjorde avtryck både på och utanför planen.

Av utrymmesskäl ska jag hålla mig till min barndoms Motala och Vadstena.  Jag känner två Korvar, (Kolmgren och Blomberg), en Alfa (Björn Lundberg), en Bullen (Bard i Boren), en Paltarn, en Pajen och en Kula. Bullen Bard kamperade ihop med Mante Vallin i Boren vars princip var att aldrig beträda aldrig träningsplanen förrän gräset grönskade. Stilen och Bocke minns många med glädje och i Boren fanns också en Lake. Var annars?

 Den snabbe Bengt Löfstedt i MAIF fick heta Röke. I Starka fanns också Pitty Sjöholm, Nisse Höna och centerhaken Kron (Leif Johansson). Lagledare var Kulörten. Det var inte svårt att räkna varifrån MAIF-aren Bengt ”Bjälbo” Karlsson kom. Sören Nilsson hette Guldpannan efter avgörande nickmål i kvalet mot Örgryte. Ja, hellre Guldpannan än Galenpannan. Bordtennisspelaren Rolf Andersson (svensk lagmästare i Mariestad) kallades Kaka.

Somliga öknamn var förkortningar av efternamnet. Lövet är förstås det mest kända exemplet. Håkan Wilhelmsson i Starka fick heta Ville och Nisse Theander i LSW blev Thea. I IFK hittade vi Pängen Sträng, Ruben och Rulle. I IFK:s juniorer fanns också Puh och Oja. En domare fick heta Ödet.

 Men hur jag än grubblar kommer jag inte ihåg något smeknamn i Zeros förutom Snajdarn. Nja, vänta nu. Vi hade ju Lamme och Conny Meck. En ledare (Larsson?) hette inget annat än Kungen. Tror inte att han hade något emot det. Mina grannar Göte och Leif Skeppstedt (far och son) hette förstås Skepparn.

Några kilometer söderut fanns Putte och Pigge, Bounty Olofsson och Mulen Oskarsson. I Nässjas bakre regioner huserade den stenhårde, snabbpratande Kråka Åkesson. En forward i samma lag kallades Lömmingen. Snabben var en snabbspringande ytter i Wasa. Gandhi och Yngve Kanon bildade ett riktigt radarpar i Borghamn, även kallat Birmingham.

 På riksplanet minns jag Mona-Lisa Andersson som hade de grövsta lår jag sett och Rimbo Rotborsten Lundblad som alltså hade två, smeknamn alltså. Rimbo efter hemorten och Rotborsten efter sin ljusblonda kalufs. Nacka döptes av brasilianska journalister till Den vajande majskolven men det slog aldrig igenom i Sverige. Vi får förstås inte glömma Zamora Nyholm i Norrköping som jag lärde känna på golfklubben i Mjölby.

Inte bara spelarna och ledarna hade smeknamn. Även bland sportskribblers var fantasin stor. Roger Stark kallade sig Riz eller Riw beroende på vilken tidning han skrev i. Hasse Ånell kallade sig Ålen och jag var fyndig nog att skriva Bocaj under artiklarna. Åke Stolt var Eko och Håkan Ross var Hoss. I Motala Tidning fanns Mac Rydgren och dynamiska duon Ulf Holmertz och Sten-Åke Björnstedt kallade sig UGH respektive Bedt.

Såväl spelare som skribblers har stelnat till och gör inga glidtacklingar längre som Bajdoff. Sådärja, ett smeknamn till.

Lars Korven Blomberg (översta bilden) var en mångsidig talang som också spelade handboll och hockey med framgång. Här i MAIF-dress översta bilden.


Bilderna är hämtade ur MAIF:s jubileumsbok från 2007.

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.