Varför blev jag lite tjock i halsen när nyheten om Ronnie Hellströms död kom? Jag kände inte honom men han var ett år yngre än jag och lätt att identifiera sig med.
Hans storhet som målvakt är det ingen som ifrågasätter. Reflexräddningarna på närskotten var oerhört svettiga och hans tio år i Kaiserslautern i Bundesliga var något alldeles extra. Flera experter håller honom och Tomas Ravelli som Sveriges främsta burväktare genom tiderna.
En gång träffade jag honom nästan. Jag gjorde lumpen på KA 1 i Vaxholm och det hände att vi gjorde stan ibland. Vi hamnade på Hotell Malmens nattklubb (Götgatan) hösten 1969 och i baren satt Ronnie, prydligt klädd i clubblazer med blanka knappar och grå flanellbyxor. Mustaschen var på plats liksom de enorma polisongerna. Ordet star-struck fanns inte på den tiden men jag var nog lite drabbad.
Han satt ensam och sippade på en drink medan hans flickvän/fästmö var desto flitigare på dansgolvet. Han såg faktiskt inte helt bekväm ut i nattklubbsmiljön. Han märkte väl att jag stirrade på honom men jag vågade inte ta kontakt, vilket jag ångrar idag.
Han var anspråkslös och nedtonad. Det var inget i hans framtoning som sa att här kommer en landslagsmålvakt. Hade platsen varit Motalas Folkets Park kunde han lika gärna varit Lemundas juniorkeeper. Det var lugnt i nattklubben denna kväll. Inga stimmiga bajare som surrade runt honom.
Tar mig till Wikipedia och hittar en festlig bild från VM 1974 med Ralf Edström, Ove Kindvall och Ronnie. Det är något konstigt med bilden för lille Ove är längre än både Ronnie och Ralf. Kollar en gång till och upptäcker att den fiffige fotografen placerat Ove på bollen i mitten. Härliga tider, strålande tider.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar