Fortsätt till huvudinnehåll

Med blicken borrad i väggen

Enlitentextomhurmanundvikerögonkontaktikorridoren. Det är en härlig tid på flygbolaget. Framtiden är ljus och på bordet i avdelningschefens rum ligger en rejäl trave med jobbansökningar. Trots att mötet egentligen handlar om något annat sträcker han sig efter högen och väger den i handen. Sedan tittar han demonstrativt bort, drar ut ett tjugotal ansökningar – och slänger dem i papperskorgen. – De där ska vi inte ha här, säger han och njuter av förvirringen kring bordet. – De hade otur, och man kan ju inte jobba med folk som har otur. Jag vet inte om detta är en skröna även om det finns folk som påstår att de var med vid detta tillfälle. Men klart att det finns egenheter och hemligheter svåra att upptäcka för icke fackfolk i alla branscher. På senare tid har jag funderat en del över den bransch som alla, jag säger alla, kommer i närkontakt med. Utgångspunkten är denna. Du sitter ensam i en lång korridor med landstingskonst på väggarna och plötsligt öppnas en dörr och en kvinna kommer ut med blicken nitad i golvet eller väggen. Den ensamma patienten existerar inte och hon skyndar förbi med raska steg. Lika snabb som Nadal på väg mot baslinjen. Ibland bär hon en pärm under armen och ser målmedveten ut. Ska det vara så svårt att säga hej även om viktiga arbetsuppgifter väntar? Detta gäller inte alla men en stor majoritet. Den vårdpersonal man lärt känna under årens lopp stannar förstås till och pratar någon minut. Mina klagomål gäller enbart korridoren. När man väl blir insläppt i behandlingsrummet visar sig personen vara både vänlig och trevlig och t o m besitta en viss humor. Någon som har en förklaring till detta beteende? Finns det ett särskilt moment i sjuksköterske- och undersköterskeutbildningen i hurmanundvikerögonkontakt. Någon som har svaret? Kanske finns ett moment i utbildningen där en vithårig, distingerad professor föreläser om faranavattfraternisera i korridor. Skulle vilja lägga ett antal timmar på att avslöja de sociala koderna i vårdsvängen. Är fikarumskulturen likadan på vårdcentral på bygda som på det tjusiga Universitetssjukhuset i Kråkvinkel? Är det en sanning eller en myt att förskrivningen av 96-procentig sprit ökar med flera hundra liter i december och att såväl hög som låg samlas kring den ljusa glöggrytan. För att gå ett steg längre undrar jag om även apotekspersonalen är inblandad i denna konspiration mot den svenska folknykterheten? Eftersom jag är en nostalgiker undrar jag över ännu en sak. Vart tog sjuksköterskornas hätta med hakband vägen? En suverän liten mössa som signalerar både feminint koketteri och sträng auktoritet. ”Håll tyst, lille vän, annars sticker jag dig i baken med min bautaspruta.” Hättan lär ha försvunnit från de flesta sjukvårdsinrättningar på 1970-talet men lever kvar på Sophiahemmet som inte är någon plats för gemene man. Även där finns korridorer att blunda i.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...