Byggnämnden i Mjölby nekar Trafikverket att riva en omformarstation från 1930-talet och som togs ur bruk 2004. Det är andra gången som Byggnämnden nekar rivningslov.
Omformarstationen ligger på Egebylundsvägen 3 mellan södra stambanan och linjen Mjölby-Hallsberg. Trafikverket anser att byggnaden är en fara för allmänheten och att det framgår i Trafikverkets regeringsuppdrag att byggnader som inte längre används ska avvecklas.
Stadsbyggnadskontoret som berett ärendet för Byggnämnden har motsatt uppfattning . Vid den nyligen utförda byggnadsinventeringen klassades den som en byggnad med högt kulturhistoriskt värde enligt 8 kap. 13 § plan- och bygglagen.
Omformarstationen är värdefull ur järnvägsvägshistorisk synvinkel då den visar på elektrifieringen av det svenska järnvägsnätet och som banade väg för det moderna Sverige men även påbörjade slutet för ångloksepoken. Stadsbyggnadskontoret anser att stationen är en viktig identitetsmarkör för Mjölby som knutpunkt för järvängen.
Det allmänna intresset av att bevara den kultorhistoriskt värdefulla byggnaden bedöms vara större än Trafikverkets skäl att riva.
Byggnämnden fattade beslutet vid mötet den 30 mars och Trafikverket har möjlighet att överklaga hos Länsstyrelsen. Troligen är inte sista ordet sagt.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar