Mjölby och Osmanska riket

Min gamle chefredaktör Bertil Torekull pratade ofta om att se det lilla i det stora och vice versa. Han menade att stora världshändelser får återverkningar för den lilla människans vardagsliv. Allting hänger ihop på ett eller annat sätt.

Jag kom att tänka på detta när jag läste det ambitiösa verket Musik i Mjölby. Ett kapitel handlar om Mjölby Janitscharkår (1945-1960). Jag blev nyfiken för att min framlidne svåger Rune Lantz (trummis) var medlem i orkestern liksom hans äldre bror Sixten Lantz som var tamburmajor. Men mest funderade jag över det märkliga namnet Janitscharer.

Mjölby Janitscharkår bildades år 1945 efter att några år funnits i en lösare organisation kallad Alliansorkestern. Medlemmarna var ofta dansmusiker eller kom från Frälsningsarméns eller Missionskyrkans orkestrar. I orkestern fanns också många militärmusiker, som efter kriget fått söka sig till civila arbeten. 1946 fick Janitscharkåren sitt första kommunala anslag. Det var 200 kronor. Året efter införskaffades de första uniformspersedlarna. Uniformen bestod av en ljusblå skärmmössa.

År 1953 inträffade en höjdpunkt för kåren. De spelade för kung Gustav VI Adolf i som besökte Mjölby på sin Eriksgata. Den 14 maj spelade kåren vid Kungshögahemmet och musikkårens dirigent, Erik Brutsner, fick tillfälle att hälsa på den nya kungen.

Om man frågar forna medlemmar i Janitscharkåren, om vad som var typiskt för orkestern, får man svaret att man i den kåren var friare och satte spelglädjen i första rummet. Musikkåren gjorde inte många inomhuskonserter och antalet framträdanden per år vad högst tio. De turnéer man gjorde gick inte utanför Östergötland.

Jag stötte på begreppet janitsjarer (obs skillnaden i stavning) när jag läste historikern Simon Sebag Montefiores biografi över Potemkin och Katarina den stora. Vi talar 1700-tal och de ständigt återkommande krigen mellan Ryssland och Osmanska riket där Potemkin skar stora lagrar och vann kejsarinnans gunst. (läs blev hennes älskare och förtrolige).

Janitsjarerna var ett elitförband direkt underställda sultanen. De bar färggranna, nästan lyxiga uniformer, var utomordentliga ryttare och hade hög status i riket. De var välorganiserade, grymma och orädda. Innan de gick ut i strid tuggade de opiumkulor för att hamna i extas. De ryska soldaterna var rädda för de brutala janitsjarerna

Janitsjarerna hade alltid stora orkestrar med sig på slagfältet. Orkestern spelade kraftfull, högljudd, militärisk musik (mycket hårda trumtakter och blåshorn) för att elda mannarna till stordåd. Denna janitsjarmusik, kallades "turkisk musik" och lade grunden till den moderna militära marschmusiken i väst.

Intressant att orientaliska elitsoldater med anor från 1300-talet utgjort inspirationen till den marschorkester i Mjölby som bildades i Mjölby vid krigsslutet 1945. Undrar hur många av dessa musiker som kände till historiken. Janitscharkåren försvann i tysthet kring 1960. Det sista årsmötesprotokollet är från 1959. Osmanska riket existerar inte heller men det är en annan historia.

Källor: Musik i Mjölby, Wikipedia och Potemkin och Katarina den stora av Simon Sebag Montefiore.