Fortsätt till huvudinnehåll

Ropen skalla: parkering åt alla


 
Trångt.
Parkeringsplatser eller bristen på dito är ett allmänt samtalsämne. Jag ska berätta hur det ser ut i Mjölbys östra stadsdel mellan järnvägsstationen och gamla tingshuset.

En vardag är den västra sidan av Lagmansgatan från baksidan av Stadshotellet fram till Lagmansskolan upptagen av bilar. Likaså parkeringen söder om Domaregatan och jag förmodar att det till 90 procent är personal på Lagmansskolan som parkerar sina bilar där. Tingshuset innehåller numera en del småföretag som också har sina besökare.
 
Fullt.
Den del av den stora parkeringen som hyrs av SJ mittemot järnvägsstationen är också välfylld men hotellets parkering som ligger emot Lagmansgatan har bara ett fåtal bilar. Jag ifrågasätter inte parkeringen till Stadshotellet, för i brist på andra faciliteter kan man åtminstone erbjuda gästerna en parkeringsplats, men är detta det optimala sättet att bruka parkeringsytor genom att låta större delen stå tom? Jag ställer bara frågan och ber dig att titta på bilderna. Jag är inte insatt i ägarförhållandena men troligen har Statt full rådighet över marken genom ägarskap eller arrendedito. Så här har det sett ut i många år.

I Corren kunde vi för övrigt läsa i tisdagstidningen att Stadshotellet bytt ägare. Markus Höglund från Skänninge tar över efter Kenneth Lindblad som ägt det i 17 år. Den senares främsta insats var väl det något kufiska program i TV 3 år 2013 som presenterades med orden ”ägaren hatar sina gäster och byggnaden ser ut som en kommunal anstalt.” Programmet måste ha blivit en klassiker i kalkongenren.

Baren innehåller 250 whiskysorter men den nya innehavaren signalerar andra och hälsosammare tider. I källaren byggs ett gym och i köket ska man satsa på lokalt producerade råvaror minsann. Har vi hört den frasen tidigare?
 
Gott om utrymme.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...