Fortsätt till huvudinnehåll

Hormonerna styrde våra liv


En stad och dess bro.

 
Vilken suverän uppväxtort Motala var på 1960-talet. Den som inte kunde sysselsätta sig där var antingen fantasilös eller korkad. En lagom stor stad med bostäder och arbetsplatser i en salig blandning, gott om friluftsbad, korvkiosker, Konsumaffärer i varje kvarter, fotbollsplaner och parker att lura bort snuten i. (Bollspel förbjudet gubevars).

I dag är det en vacker lördag i maj och då levde de centrala kvarteren kring Stora torget upp. Alla, absolut alla, tog sig in till stan för att handla. Överallt stod små grupper och diskuterade veckan som gått, problem på jobbet eller MAIF:s chanser på söndagen. Farsan tog cykeln till Mörtviken för att kolla till båten men jag och mina kompisar sökte oss till torget för att spana på tjejer. Det fanns mycket att lägga ögonen på för hormonstinna unga män och hade man tur dök just HON upp framför Statt. Birgers konditori ovanpå EPA och Konsums servering utmed Bispmotalagatan erbjöd suverän överblick över menigheten. Ibland stötte man på någon lärare som promenerade med sin familj och i den miljön såg de avspända och glada ut. Torghandeln blomstrade.

Sommaren stod för dörren. Bad i Varamon och Råssnäs, fotboll på Mossen eller i den där parken vid Ulaxgatan som var omgiven av ilskna villaägare och som ringde efter polisen om bollen råkade hamna i trädgården. Trimmade mopeder vars ägare fintade bort Kalle Mässing i samma park. Samlingar vid Trötte Theodors kiosk på Medevigatan där de finniga mopedbusarna underhöll med historier om hur de körde ifrån polisbilen i minst 50 knyck. Div IV-fotboll på stans vackraste idrottsplats Z-parken och sena nätter i Varamon. Minigolfspel på Bergs eller Lindgården. Ägaren Arne Broström tolererade inga träskor på banorna. Äventyrliga seglatser med Optimistjolle på viken. Badmintonturneringar på FCO:s sommarhem med tillhörande rökorgier. Host. Host. Spaning på nakna, soldyrkande finska tanter på Råssnäsudden. Besök i Storgatans källare för att kolla upp om de något äldre grabbarna hade bunkrat inför helgen. Lördagseftermiddagar på Waljés där vi tittade på Tipsextra, käkade Napoleonbakelser och lade upp storstilade planer för kvällen med förhoppningar som sällan infriades. Någon som är FF? Hormonerna styrde vårt liv.
 
Mitt universitet Praktiska Real
Hösten och vintern innebar endast en gradvis minskning av aktiviteterna. Vi åkte spark och kälke på Jätten och tidig skridskopremiär på Torvmossen (Ekön). Någon som inte plurrat i Torvmossen, räck upp en hand! Jumpade på strömmen, spelade pingis i Idrottsparkens paviljong eller hos SBU i Kärsbyhuset, utförsåkning på Utsikten eller i Krutdurken (kyrkogården). Danskvällar på Gillet eller Rivoli vars vakter var toleranta när det gällde nykterhetsnivån. På Rivoli stannade vi till på eftermiddagen efter skolans slut och spelade biljard. Bio på Regina, Royal eller Roxy. Hade man tur tjänstgjorde Tore Odöö på Regina och det hände att man fick gratis inträde. På Roxy såg jag Psycho tillsammans med flickvän och det skrik hon levererade vid den berömda scenen i duschen fick taket att lyfta sig. 

Konfirmationsundervisning för komminister Bohlin på onsdagseftermiddagarna och den gode prästmannen lämnade sällan sin arbetsplats med ett leende på läpparna. Någon gång hände det att vi snattade på EPA eller Tempo, det ska erkännas efter drygt ett halvsekel. Det enda vi inte gjorde var att klättra i radiomasterna, men den missen har säkert yngre generationer rättat till.

Då och då vågade vi oss ner till simhallen på Verkstadsvägen med sin 16-metersbassäng. Vi cyklade i samlad tropp för ryktet gick att Verkstadsbusarna var stora och starka och bara väntade på ett tillfälle att klå upp killar från norra delen av stan. I Praktiska Real träffade jag flera killar från Verkstan och de var hyvens grabbar allesammans. Rykten förekom alltid. Som dem om Vita damen som hemsökte Stenavadet, Råssnäs, Ekön och Brinken samtidigt. Jag cyklade snabbt som tusan från Mörtviken när skymningen föll. Stan är stor till ytan. Det märkte jag när jag följde en tjej hem från Varamon till Motala Verkstad och hem till Storgatan igen.

Aldrig trodde jag att skulle lämna Motala där jag kände alla som var värda att känna men via två somrar på ett försäkringsbolag i Stockholm och boende i Vadstena och Boxholm hamnade jag i Mjölby. Och jag har inga svårigheter att göra mig förstådd här. Ingen språkförbistring liksom.

Anders Jacobsson f -48


Utsikt från Råssnäsudden. Vad hände i dessa buskar?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.