Fortsätt till huvudinnehåll

En spegling av livet


Labyrintspelet tillhörde standardrepertoaren när jag var lokalredaktör i Boxholm. Den var lika vanligt förekommande i Correns spalter som Boxholm II. Ingen Boxholmsbilaga utan ett reportage om Labyrintspelet.

Ni vet där spelet där man med hjälp av två rattar balanserar en stålkula från start till mål utan att åka ner i hålen. Det finns väl ingen över 50 år som inte hängt med näsan över ett Labyrintspel på fritidsgården. Lika vanligt förekommande i hemmen som Stigas ishockeyspel.


Egentligen var uppmärksamheten svårförklarlig. Krasst räknat var Allan Carlssons leksaksfabriks främsta produkt liten i jämförelse med de valsade produkter och sågade trävaror som lämnade Boxholm. Men PR-effekten var god.

Spelets historik i korthet: Tranåsbon Sven Bergling var patient på Kolmårdens sanatorium och träffade Boxholmaren Tage Friberg som gärna hakade på produktidén. Tage bodde granne med båtbyggaren Allan Carlsson och bad honom om hjälp. Produktionen kom igång och företaget sålde ett par hundra exemplar av spelet till NK.

1953 tog Brio in spelet i sitt sortiment och försäljningen inom och utomlands sköt fart. Under storhetstiden gav det sysselsättning åt cirka 50 Boxholmare som tillverkade delar hemma vid köksbordet. Under en period var det leksaksfabrikens enda produkt. Toppåret 1972 tillverkades 140 000 Labyrintspel i Boxholm. Men allt roligt har ett slut och Brio beslutade 2005 att förlägga all trätillverkning till Kina. Var annars?

Leksaksfabriken finns kvar idag men i mindre skala. Allan Carlssons son Åke och hans hustru Birgitta tillverkar exklusiva inredningsdetaljer för bland annat IKEA och inredningsbutiker.

En förklaring till spelets popularitet? Jo, det är en spegling av livet. Att undvika fallgroparna vid sidan av den smala vägen.

Källor: Egna minnen och artikel i Östgötatidningen 2015 skriven av Klas Johansson.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom