Två talangfulla Korvar och en Guldpanna

 

Sören "Guldpannan" Nilsson (t h) tillsammans med brodern Charles som också spelade i MAIF

Hör du till dem som gick på fotboll i Motala på 60-talet och förundrades över floran av smeknamn på och utanför planen? Bakom de fantasifulla namn dolde sig duktiga spelare som gjorde avtryck både på och utanför planen.

Av utrymmesskäl ska jag hålla mig till min barndoms Motala och Vadstena.  Jag känner två Korvar, (Kolmgren och Blomberg), en Alfa (Björn Lundberg), en Bullen (Bard i Boren), en Paltarn, en Pajen och en Kula. Bullen Bard kamperade ihop med Mante Vallin i Boren vars princip var att aldrig beträda aldrig träningsplanen förrän gräset grönskade. Stilen och Bocke minns många med glädje och i Boren fanns också en Lake. Var annars?

 Den snabbe Bengt Löfstedt i MAIF fick heta Röke. I Starka fanns också Pitty Sjöholm, Nisse Höna och centerhaken Kron (Leif Johansson). Lagledare var Kulörten. Det var inte svårt att räkna varifrån MAIF-aren Bengt ”Bjälbo” Karlsson kom. Sören Nilsson hette Guldpannan efter avgörande nickmål i kvalet mot Örgryte. Ja, hellre Guldpannan än Galenpannan. Bordtennisspelaren Rolf Andersson (svensk lagmästare i Mariestad) kallades Kaka.

Somliga öknamn var förkortningar av efternamnet. Lövet är förstås det mest kända exemplet. Håkan Wilhelmsson i Starka fick heta Ville och Nisse Theander i LSW blev Thea. I IFK hittade vi Pängen Sträng, Ruben och Rulle. I IFK:s juniorer fanns också Puh och Oja. En domare fick heta Ödet.

 Men hur jag än grubblar kommer jag inte ihåg något smeknamn i Zeros förutom Snajdarn. Nja, vänta nu. Vi hade ju Lamme och Conny Meck. En ledare (Larsson?) hette inget annat än Kungen. Tror inte att han hade något emot det. Mina grannar Göte och Leif Skeppstedt (far och son) hette förstås Skepparn.

Några kilometer söderut fanns Putte och Pigge, Bounty Olofsson och Mulen Oskarsson. I Nässjas bakre regioner huserade den stenhårde, snabbpratande Kråka Åkesson. En forward i samma lag kallades Lömmingen. Snabben var en snabbspringande ytter i Wasa. Gandhi och Yngve Kanon bildade ett riktigt radarpar i Borghamn, även kallat Birmingham.

 På riksplanet minns jag Mona-Lisa Andersson som hade de grövsta lår jag sett och Rimbo Rotborsten Lundblad som alltså hade två, smeknamn alltså. Rimbo efter hemorten och Rotborsten efter sin ljusblonda kalufs. Nacka döptes av brasilianska journalister till Den vajande majskolven men det slog aldrig igenom i Sverige. Vi får förstås inte glömma Zamora Nyholm i Norrköping som jag lärde känna på golfklubben i Mjölby.

Inte bara spelarna och ledarna hade smeknamn. Även bland sportskribblers var fantasin stor. Roger Stark kallade sig Riz eller Riw beroende på vilken tidning han skrev i. Hasse Ånell kallade sig Ålen och jag var fyndig nog att skriva Bocaj under artiklarna. Åke Stolt var Eko och Håkan Ross var Hoss. I Motala Tidning fanns Mac Rydgren och dynamiska duon Ulf Holmertz och Sten-Åke Björnstedt kallade sig UGH respektive Bedt.

Såväl spelare som skribblers har stelnat till och gör inga glidtacklingar längre som Bajdoff. Sådärja, ett smeknamn till.

Lars Korven Blomberg (översta bilden) var en mångsidig talang som också spelade handboll och hockey med framgång. Här i MAIF-dress översta bilden.

Bilderna är hämtade ur MAIF:s jubileumsbok från 2007.