Jag vet inte om det är en tillfällighet men Dagens Corren (28 november)bjuder på kontraster när det gäller elproduktion och dito försäljning. Storskalig sådan i form av Bixias ekonomiska problem och småskalig sådan i form av vattenkraftverket på gården Orrnäs utanför Ödeshög.
Elhandelsbolaget Bixia, som ingår i Tekniska Verkens koncern, gjorde 2021 en rekordförlust på 170 miljoner kr. Minusresultatet för 2022 förväntas bli 100 miljoner kr
Hela elmarknaden är i obalans och Bixia har samma problem som många enskilda abonnenter men nollorna bakom fakturorna är så många fler.
Bixia ingår i en välmående kommunal koncern och kommunstyrelsen ordförande Niklas Borg(M) ser ingen anledning till finansiell oro. Åtminstone inte för stunden. Han räknar med att Bixia hämtar sig under 2023 och påpekar att Bixia haft många vinstrika år innan dess.
Oppositionspolitikern Michael Cocozza (LL) anser att Bixia bör banta sin verksamhet. Bara 30 procent av Bixias kunder är Linköpingbor.
En märklig inställning av en företagsledare, tycker jag. BoTrygg har inte byggt upp sin storlek och finansiella status och Cocozzas privata miljardförmögenhet genom att begränsa sig till att bygga hus i Linköpings kommun.
Om vi bläddrar framåt i tidningen hittar vi en solskensartikel om lantbrukaren Stig Widell som äger gården Orrnäs utanför Ödeshög. Han äger ett vattenkraftverk vid Orrnäsån som producerar 300 000 kilowattimmar per år. Kraftverket är från 1918 men lades ner 1970 och 2008 tog Widell upp driften igen. 300 000 kilowattimmar räcker till 15 eluppvärmda villor per år.
Elmarknaden diskuteras intensivt just nu och är fler småskaliga lösningar a la Orrnäs framtidens melodi? Nej. Knappast. Reportaget får ses som kuriosa och elproduktionen är ett komplement till en traditionell Östgötagård vars bas är 150 dikor. Corren gillar att skriva om små klurigheter på landsbygden.
Se det lilla i det stora och det stora i det lilla, predikade Correns dåvarande chefredaktör Bertil Torekull på 1980-talet
FOTNOT.
Dikornas uppgift är att föda upp kalvar som växer mycket och ger kött. Det speciella med dessa kor är att kalven får dia på kon istället för att vi människor tar hennes mjölk. En ko som bara har sin egen kalv kallas diko och en ko som har både sin egen kalv och andra kalvar som diar kallas amko.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar