Kommunchefer har lika osäkra anställningar som ishockeytränare. Senaste exemplet är Kindas kommundirektör Sergej Sorokin som fått sparken efter tre år.
Kommunstyrelsens ordförande Christer Segerstéen(M) och oppositionsrådet Conny Forsberg (S) var eniga om beslutet som fattades i torsdags. Sorokin erbjöds, generöst nog, att säga upp sig själv men valde att bli uppsagd. Han kompenseras med nio månadslöner à 85 000 kr.
Vad som gått snett i relationen mellan kommunens högste tjänsteman och de ledande politikerna är höljt i dunkel men Segerstéen säger att det är dags för ett nytt ledarskap. Hela sanningen lär knappast komma fram. Corren spekulerar om det har med Sorokins ryska medborgarskap och utebliven säkerhetskontroll att skaffa men det tror jag inte på. Det var väl känt när kommunstyrelsen rekryterade honom.
Det har blåst snålt tidigare i Kisa. För elva år sedan fick dåvarande kommunchefen Anders Lind silkessnöret efter en konsultrapport som pekade ut honom som impulsiv, humörstyrd och favoriserande. Kommunstyrelsens ordförande Anders Ljung © var en otydlig ledare oförmögen att följa upp och avsluta ärenden. En av rapportens författare var Sven-Inge Arnell, tidigare social- och personalchef i Mjölby. Han orsakade själv feta rubriker när han lämnade kommundirektörsjobbet i Finspång och fick sparken som socialdirektör i Motala.
Hur står det till på vår kant av länet? Peter Karlsson fick lämna kommunchefsjobbet i Mjölby 2012 efter bara 15 månader på posten. Han drog inte jämnt med dåvarande ks-ordföranden Carina Jönsson(S). Peter Karlsson fick en tuff start. En av hans första arbetsuppgifter var att hantera skandalen när en förvaltningschef (Ingela Appelsved) gynnade sin 25-åriga son vid en upphandling värd en halv miljon kr. Tidigare på 1990-talet fick Åke Ohnback, en f d Teliadirektör, lämna Stadshuset.
Även Vadstena har upplevt en liknande historia på senare år. Tommy Nilsson fick inte nöta stolen länge innan han fick gå. Han anställde sin egen hustru på mycket fördelaktiga villkor på halvtid och sådant ger inte några pluspoäng i den kommunala världen.
Varför blir sån uppståndelse när en kommunal höjdare får gå? När likande förändringar sker i det privata näringslivet går det betydligt lugnare till. Svaret ligger i offentlighetsprincipen. Näringslivet har större möjligheter att dämpa eller styra informationen och har inga skyldigheter att besvara mediernas frågor.
En god vän med många år som kommunal revisor menar att kommundirektörer har en svår sits redan vid starten. En bolagsdirektör träffar sin styrelseordförande en gång i månaden men en ks-ordförande hänger över axeln på direktören varje dag. Brakar relationen ihop blir det tjänstemannen som får gå. Professor Rolf Solli har forskat om kommunchefer. Den genomsnittliga tjänstgöringstiden är 26 månader.
Så parallellen med hockeytränare är inte långsökt.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar