Förre landshövdingen Rolf Wirtén har avlidit i en ålder av 91 år. Han var landshövding i Linköping 1987-1996 och hyllas över ett uppslag i Corren idag (21/2).
Min enda kontakt med Rolf Wirtén var i mitten av 1990-talet när debatten om riksväg 50:s utbyggnad rasade som värst. Jag blev ombedd att ta landshövdingens kommentarer när ytterligare ett förslag med sträckning över Fågelsta blev aktuellt. Mitt telefonsamtal släpptes fram och han förvånade mig med att skälla ut mig direkt för ledarsidans åsikt i frågan. Corren stödde nämligen protesterna mot att bredda riksvägen förbi Omberg och Tåkern och uppemot Vadstena. Jag tog i med basrösten och förklarade att om han hade en annan åsikt så fick han vända sig till ansvarige utgivaren eller ledarredaktionen och inte ge sig på en reporter som bara utförde sitt jobb i ett delvis annat ärende.
Han lugnade ner sig och bad halvt om halvt om ursäkt. Jag förvånade mig över att en så högt uppsatt ämbetsman och politiker inte kunde skilja mellan opinionsbildning och nyhetsförmedling i en morgontidning. Ni som har minnet i behåll kanske kommer ihåg att frågan om 50-lappens utbyggnad fick en helt annan lösning långt senare när riksväg 32 Mjölby-Motala breddades och fick beteckningen Rv 50.
Wirténs utbrott var en påminnelse om att även högt uppsatta, namnkunniga personer i statsförvaltningen är människor med fel och brister precis som vi övriga ofrälse. Må han vila i frid.
Landshövdingar har peakat i sin maktutövning. Det är inte jag som påstår detta utan Anders Lidström, professor i statsvetenskap i universitet i Umeå. Ämbetet infördes under Axel Oxenstiernas dagar. Dels för att hålla koll på det vidsträcka riket, dels för att kontrollera upprorstendenser och framförallt för att driva in skatter. Redan från början var rollen dubbel. Landshövdingen skulle bevaka statens intressen men också att hävda länets intressen mot staten.
”Under 1970- och 80-talen hade Länsstyrelsen och landshövdingen en stark ställning för att planera länen” sa Lidström till Fokus.
Sedan dess har det gått utför. Länsstyrelsen har gradvis förlorat makt till landstingen. Efter EU-inträdet fick Tillväxtverket och inte länet administrera stödpengarna från Bryssel. Då blir landshövdingen mer som en galjonsfigur med invigningsklippning och dylikt på programmet.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar