Med Jacob vid tangentbordet

I från gammelmedia och sociala medier väller nyheterna in. Ett axplock. På Facebook läser vi att OP Andersson inte tillåts sälja sin nya dryck OP Andersson Klar i det fasta sortimentet utan får börja i beställningssortimentet. Hoppas att den kan avancera upp i fasta sortimentet om den säljer bra. Klar har en frisk citrusdoft utöver de vanliga OP-kryddorna. Det är som när unga hockeyspelare ska över till Nordamerika. De får göra något år i AHL innan de får spela i ett NHL-lag. På Fejsboka skriver Paul Lindvall att kommunfullmäktige antagit en ny detaljplan för Vikingstad. Det var på tiden för den gamla var från 1972. Alla partierna var med på noterna utom Miljöpartiet. Undrar om de får plats med ett groggbord i det nya Vikingstad. Om Linköping är trångt kan Mjölby införliva Vikingstad och Valhall i kommunen. Här finns både hjärterum och stjärterum. Från okänd men säker källa sägs det att Vadstenas kommunalråd Jan Sundström fått två revisorsanmärkningar för sitt sätt

S omliga namn försvinner aldrig från spalterna. Arie Even är ett sådant namn. Israelen vars bolag för 20 år sedan skulle exploatera Bona för storskalig turism men aldrig kom till skott. Evens bolag är största delägaren i byns samfällighetsförening och har slutat betala räkningar. Övriga boende lider i vinterkylan och risken är stor att elleverantören snart fimpar gatubelysningen.. Övriga delägare har klagat sin nöd hos Motala kommun som inte har någon formell skyldighet att hjälpa dem. Om kommunen ställer upp är det risk för att det skapar prejudikat och att andra samfällighets- och bostadsrättsföreningar också klappar på porten. Det kanske finns någon gräns för hur välvillig en kommun kan vara? Arie Even är en mystisk, israelisk ”miljardär” med rötterna i Ryssland. Han var inblandad i allt som rörde israeliskt näringsliv med tyngdpunkt på fastigheter och hotell, påstods det. Hans resurser var obegränsade och planerna för den gamla uppfostringsanstalten, mentalsjukhuset och f

En pampig port på en ståndsmässig adress. Ungdomsarbetslösheten är ett gissel och kanske det mest angelägna samhällsproblemet. Jag tillhör en generation (f-48) som sluppit detta. Den som inte hittade ett jobb i mitten av 60-talet var antingen lat eller obildbar. Min första anställning var i Stockholm. Våren 1965 gick jag till arbetsförmedlingen i Motala för att hitta ett sommarjobb. Träffade en förmedlare, som efter mycket frågor och ifyllande av formulär (bland annat var han mycket intresserad av min pappas yrke) kunde han erbjuda ett arbete som kodare på Brandförsäkringsverket i Stockholm. Jag behövde inte komma på anställningsintervju och off you go. Med morsans förmaningsord ringande i öronen steg jag på tåget. Jag fick bo hos en äldre kusin i Björkhagen och en junidag stod jag framför kontorschefen Arrénborg, Nervös, men också nyfiken och förväntansfull. Arbetet bestod i att koda uppgifter från försäkringsbreven till en lista som skulle utgöra underlag för hål

Vadstena må vara en idyll med slott, klosterkyrka, strandpromenad och massor av turister men politiken är lika brutal som på riksplanet. Med risk för att strö salt i såren kan jag inte låta bli att kommentera Jan Sundströms(M) avhopp från posten som kommunstyrelsens ordförande efter bara tre år. När han intervjuas anger han tre skäl till att han lämnar sin post. 1) Oenighet i det egna partiet. 2) Olydiga kamrater i alliansen. 3) En vresig opposition som inte ställde upp på breda lösningar. Ursäkta men när blev det oppositionens främsta uppgift att hålla kommunalrådet på gott humör? Jan Sundströms start som kommunstyrelsens ordförande blev inte bra. Han fick mothugg av den egna gruppen när han vid första fullmäktigemötet föreslog att centerns, folkpartiets och kristdemokraternas gruppledare skulle få titeln vice kommunalråd. Partikamraterna såg till att sänka hans förslag. Han hade tydligen glömt att förankra förslaget i sitt eget parti. Det såg jag som ett utslag av S

Vid ett sånt här tillfälle kommer en gammal skolatlas väl till pass. Corren har under loppet av två dagar visat ett stort spännvid i ämnesval. Först skrev Carina Glenning en lång krönika om karlars skvättande på toaletten och dagen efter skrev Maria Björk Hummelgren att det är hög tid att slå samman små Östgötakommuner till större. Carina slår an en minnenas sträng hos mig. På 1980-talet skrev dåvarande riksdagsledamoten Marianne Karlsson, Skänninge, en motion om att införa könsseparata toaletter på tågen. Hon var trött på att sätta sig på en blöt ring. Motionen fick mycket publicitet men nådde inget resultat. Den avfärdades av många som en i raden av Mariannes ganska kufiska motioner. Carina får ursäkta men medan sista droppen landar i kalsongerna ska jag ägna mig åt kommunerna. Man kan ha vissa invändningar mot detaljer i ledarskribentens förslag men tror jag att hon är på rätt väg. Kommuner som Boxholm, Ödeshög, Vadstena, Kinda är för små och fattiga för att upprätthåll