En politiskt inkorrekt dansk?

Det talas mycket om det svenska deckarundret men frågan är om inte dansken Jussi Adler-Olsen är Nordens mest spännande DAST-författare för tillfället. Visst är det lätt att ta till överord efter att ha läst Marcoeffekten men Adler-Olsen är definitivt av de vassaste författarna i Norden.

Den egensinnige kommissarien Carl Mörck och hans udda assistenter Assad och Rose tar ut svängarna ordentligt i ett Köpenhamn fullt av tjuvar, knarkare, langare samt banditer i överklassen av det slag som brukar kallas ekobrottslingar. Samtidigt får man en utförlig guidning på stora och små gator i den danska huvudstaden där jakten på den 15-årige avhopparen Marco pågår dygnet runt.

Jussi Adler-Olsen väjer inte för det politiskt inkorrekta. En romsk klan som livnär sig på tiggeri, ficktjuveri, inbrott och grövre våldsbrott spelar en central roll i berättelsen liksom statstjänstemän med kontroll över biståndspengar, bankdirektörer och inhyrda afrikanska mördare. Han använder till och med orden negrer och zigenare. Kanske är den politiska debatten i Danmark av annan karaktär än i Sverige. Hans personteckningar saknar inte komiska inslag och beskrivningarna av kulturkrockarna mellan danskt och utländskt är dråpliga.

Författaren kan verkligen konsten att driva flera parallella intriger framåt för att sedan knyta ihop trådarna i en trovärdig final. Och räkna med att upplösningen är både utdragen och våldsam.

Gillar du DAST ska du inte missa Jussi Adler-Olsen för några timmars givande avkoppling.

Författaren har också givit ut Alfabethuset 2001, Kvinnan i rummet 2011, Fasanjägarna 2011, Flaskpost från P 2011 och Journal 64 2012.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen