 |
| Råssnäs. |
Är lokalpatriotism en
tillgång eller bara tröttande tjafs om den egna ortens förträfflighet och
grannortens negativa inslag? Har funderat lite med utgångspunkt i mina 65 år
som Motala-,Vadstena-, Boxholms- eller Mjölbybo.
Oftast tar sig lokalpatriotismen ganska oskyldiga
uttryck. Man hejar på ortens fotbollslag eller hockeylag eller gnabbas på
Facebook. De största lokalpatrioterna är oftast uppvuxna på orten och har
aldrig varit bosatta någon annanstans och saknar jämförelseobjekt. De är trygga
med gemensamma minnen från skoltiden, idrottslivet, scouterna eller
ungdomsmusikkåren. Ofta är lokalpatrioterna på de olika orterna bara sams när
de får tillfälle att hacka på Linköping/Linkeboda/Kråkvinkel i allmänhet och
LHC i synnerhet.
Min
nuvarande bostadsort Mjölby befinner sig i någon sorts
ingemansland på skrytskalan. Inget Göta kanal, Vättern, Sommen, inget
motormuseum, inget slott, inget medeltida rådhus, inget överdimensionerat
Stadshotell, ingen katedral och inga stora, rikskända idrottsevenemang som
Vätternrundan. Bara en vanlig knegarstad med välskött näringsliv och goda
kommunikationer där invånarna går till jobbet varje morgon och återvänder till den
egna lyan på kvällen.
Det är väl i ljuset av denna brist på identitet som
tillkomsten av glasfiberpotatisen i Viringerondellen ska ses. Ett vällovligt
men misslyckat försök att skapa en kommunsymbol.
 |
| Skenaån. |
Var
det bättre förr? Nej, äldre Motalabor har berättat för
mig att under 50-talet kunde 15-20 grabbar ta lördagståget till Mjölby och på
perrongen väntade ungefär lika många Mjölbygrabbar och innan de kom av tåget
var slagsmålet i full gång. Sen tog de tåget hem och satt förmodligen och ljög
om sina bedrifter över sockerdricka och renat i Folkets Park. Nästa lördag var
det returmatch på perrongen i Motala. Härliga tider, strålande tider som
kollega Hylander på Gotland skulle ha sagt.
Folkets Parks dansbanor kunde också vara ställen
där friktion uppstod. Det par som tog ut svängarna och råkade knuffa till ett
annat par fick också höra ”är du inte klok, eller kommer du från Mjölby?”. Om
promillen var tillräckligt hög lämnade herrarna sina danspartners och gick ut i
buskarna för att göra upp. Ibland small det omgående och kvar stod förfärade
unga damer med tuperade frisyrer, nylonstrumpor och ljusa poplinsvep.
Lokalpatriotismen
finns också i politiken men får en annan framtoning än på Facebook. Förr var
kommunalråden äldre farbröder i mörk kostym med en väl utvecklad förmåga att
säga ”nej, vi har inte råd.” Numera framträder kommunalråden som
fastighetsmäklare där den egna ortens förmåga att producera villatomter
framhålls. Ju mindre ort, desto fler floskler om den vackra naturen, väl
fungerande arbetsmarknad och goda kommunikationer. Men större delen av
Sveriges yta är täckt av barrskog och sjöar så det argumentet är inte unikt.
Sverige är vackert från maj till oktober och sedan inträder det stora mörkret
med snöslask, pinande blåst och en och annan fredagsfylla, fast på Fejsboka
heter det ”att vi drack ett glas rödvin till kalvschnitzeln och risotton”.
Ibland kan jag tycka att gränsen mellan
lokalpatriotism och inskränkthet är hårfin.
 |
| Miskarp. |
Kommentarer
Skicka en kommentar