Fortsätt till huvudinnehåll

Inga Mustanger i stallet

Mustang -67 års modell

Fotboll, fotboll och åter fotboll var det främsta diskussionsämnet bland de unga männen på Storgatan. Men det fanns förstås ett slumrande bilintresse som kulminerade när vi närmade oss körkortsåldern.

Vi fantiserade om muskelbilar men fick nöja oss med VW-bubblor, Volvo PV, Ford Zephyr eller Saab. Lite mer udda inslag fanns också som den Ford Mercury som Nisse Theander var delägare i och Göran Söderstedt ägde en underbar engelsk småbil (Hillman?) med blanka lädersäten och rattväxel. Den hade platsat i Downton Abbey.

”Görsnygg inuti men skitmotor, konstaterade Göran som var tekniskt kunnig. Han hade gett några hundralappar för den och tillbringat många timmar i verkstan.

Allas vår drömbil var en Ford Mustang för en sådan ägde en avlägsen släkting till Leif Wärn. Hade vi haft tillgång till Mustangen hade vi veckat Storgatans asfalt från Luxorrondellen till Borgmästaretorget flera gånger i veckan. Det bodde nog en Reine Wisell innanför pannbenet på var och en av oss. Luxorrakan norrut från rondellen var ett utmärkt ställe att axa.

Körkortsutbildning föregick naturligtvis bilinköpen. Det var Skjöldebrands bilskola eller Magnusons som gällde för oss. Hiskeliga historier förekom om vem som behövde använda minst lektionstimmar. Flera var bilvana och påstod att fem timmar räckte innan svänglappen var i hamn. Själv behövde jag 15 timmar. Somliga mycket motorintresserade fick vänta ett par år för de saknade lämplighetsintyg efter att ha åkt dit för trimmade mopeder.

Dagens ungdomar har nog svårt att förstå hur viktigt körkort och bilinnehav var för 60 år sedan. Den körkortslöse var hopplöst handikappad i kampen om det motsatta könets gunst. Plåtkärlek, fnös den billöse.

Min första bil var en välvårdad VW -64, blå till färgen. Jag saknade pengar men övertalade min körkortslöse far att låna mig 4 500 kr. Bilen användes främst till att åka till gymnasiet på Platenskolan men jag körde också till Vadstena och extraknäcket på Östgöta-Bladet. 

Tidningspengarna räckte till driftkostnaderna och någon avbetalning då och då. Det dröjde inte många månader förrän jag krockade i Hyddmarken och slog huvudet i backspegeln. Jag har ett ärr i pannan sedan dess. Wahlstedts Bil och Folksam i fruktsam förening fixade plåtskadorna.

Folkan funkade förträffligt men hade en märklig egenskap. Den ville inte starta när motorn var halvvarm. Bullen Odöö lärde mig hur man fick igång den. Han öppnade bakluckan och petade till någon sorts halvmånformad skiva var vars ena kant var taggad. Minns inte motordelens namn men Bullens tips fungerade.

Den blå folkan slutade sina dagar på riksettan utanför Ödeshög en lördagskväll, men då hade jag sålt den till en klasskamrat några månader innan. Det ryktades att polisen hade synpunkter på framförandet av fordonet.

Diskussionens vågor gick höga om bilar i allmänhet, olika märken och dess positiva eller negativa egenskaper. Rally var en sport som engagerade oss och Volvoföraren Tom Trana var den stora idolen.Två tongivande medlemmar i gänget grälade högljutt om Tom använde handbromsen för att göra en 180-graders vändning. Båda idiotförklarade varandra.

Meningsskiljaktigheterna tog sig handgripliga uttryck. En vinterkväll var duon ute och körde utan mål med han som gillade Tom Trana vid ratten. Då ryckte hans antagonist till i handbromsen utan förvarning och bilen snurrade runt ett par varv och landade i en snödriva, dock utan plåtskador. Det var naturligtvis ett lömskt överfall som föraren inte hade en chans att parera.

Betydligt allvarligare var det den lördagsnatt när en av ynglingarna fick för sig att kliva ut i gatan och göra stopptecken för en bil på Storgatan. Det var halt och kallt och bilen snurrade runt flera varv innan den gjorde hål i fasaden på Storgatan 17 med aktern först. Den skyldige gömde sig i en trappuppgång och förnekade all kännedom om olyckan. Tanter och farbröder i nattkläder tittade ner på scenen bestående av omtumlad tysk förare, demolerad bil och skadad husvägg.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis vad det blev av såna lymlar. Långholmen eller Skänninge?

Lugn bara, efter en kortare sturm-und-drangperiod med besök på Neppe, Statt eller Mallorca ställde de in sig i ledet av radhusamorterare, altanbyggare och köksinredare. Det ryktades till och med om hämtning av barn på dagis … förlåt förskola heter det numera. Bilvalen är desamma som förr: Volvo, VW eller Saab. Inga Mustanger i stallet.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.