Ett överraskande telefonsamtal,
mängder av amfetamin och sura poliser.
Läs om true crime på Dags Mosse.
Samtalet kom sent en hösteftermiddag. ”Hej, jag
heter Kjelle. Vill du veta hur knarkhandeln går till i västra Östergötland? Vi
kan träffas i kväll.”
Den första tanke som slog mig var att det är någon
kompis som drev med mig. (Practical jokes var rutin på den redaktionen). Men
min nyfikenhet var väckt. Försiktigt förhörde jag mig om hans kunskaper i ämnet
och nyfikenheten ökade. Men vågade jag träffa honom.? Jag gick in till min
arbetskamrat Janne Hylander och frågade han ville följa med på en guidad tur i
knarkets Östergötland. Jodå, han blev lika nyfiken som jag på den mystiske
Kjelle och vad han hade att berätta.
Vi
kom överens om att träffas utanför
kyrkogårdsmuren på Skänningevägen. Ur murens skugga lösgjorde sig en kraftigt
byggd man, cirka 175 cm lång och klev in i min Saab. Det slog mig det nästa
pojkboksaktiga i situationen (mörk man lösgjorde sig ur murens skugga) men jag
förhöll mig lugn och koncentrerad. Även Janne som satt i baksätet var tyst och
avvaktande. Kjelles ansikte var deformerat runt käken vilket han dolde med ett
kraftig skägg. Men han var lugn och saklig och fullmatad med, som det skulle
visa sig senare, korrekt information.
Vi rullade söderut på E 4 medan Kjelle gav en
bakgrundsinformation. Knarkhandeln, det handlade mest och amfetamin, och hasch
och en liten del heroin, i vår del av länet styrdes av ett ungt par. Kvinnan
var förskollärare. De bodde i ett torp på ”Mösen”, ett ovanligt bördigt
jordbruksområde i närheten av Tåkern. Lastbilar stannade till på E 4 eller
riksväg 50, lasten togs emot av paret för förvaring i stugan innan det
paketerades om för vidare distribution till Motala, Linköping, Norrköping och
Stockholm. Namn, distributionsvägar, volymer. Allt. Vi satt tysta en stund och
försökte smälta intrycken. Vilken grej vi sprungit på!
Sakta
rullade vi norrut på småvägarna norr om Tåkern medan
mörkret föll. På hösten kan de här trakterna ge ett påfallande ödsligt intryck.
Vid ett ställe pekade vår informatör ut en villa där en av parets kurirer bodde.
Han nämnde namnet och jag hajade till igen. Kuriren var identisk med en person
som jag lärt känna under mina tidigare år som sportjournalist. Vi skildes åt
utan att göra upp om en ny kontakt.
Vi var eld och lågor även om det fanns frågetecken
kring Kjelle. Vem var han, hur hade han kommit över dessa uppgifter och vilket
var hans motiv? Vi drog slutsatsen att han varit inblandad i droghandel men att
han fått nog, dragit sig ur och ville göra bot och bättring och att han var
missnöjd med polisens insats. Eller så var han en knarkdealare själv som ville
bli av med konkurrenter, men varför visade han då sitt ansikte för oss? Redan
samma kväll ringde jag krimjouren i Stockholm, blev vänligt bemött men fick
ingen vidare hjälp på traven. Polisen ställde frågor om tipsarens utseende.
Kommande
dag
tog vi kontakt med länets knarkrotel i Norrköping. Det var i stort sett locket
på, men chefen bekräftade att spaningar pågick men den lokala polisen var inte
informerad. Om vi lugnade oss skulle vi få veta mer senare sa han. Vilket
skulle visa sig vara en lögn. Jag hade bra kontakt med åklagarna i Motala men
de visste inget heller.
Vår nyhetschef Henry Carlsson, som varit
kriminalreporter på Kvällsposten, föreslog att vi skulle deala med polisen för
att få vara med vid tillslaget. Han var van sid sådana uppgörelser med
Skånepolisen. När vi åter pratade med knarkroteln fick vi ett vagt löfte.
Ytterligare en lögn. Umgänget mellan journalist och poliser var inte fullt så
utvecklat i vårt län som i Skåne.
Forts följer i morgon
Kommentarer
Skicka en kommentar