Fortsätt till huvudinnehåll

Kommunledningen duckar bakom tjänstemännen


Konturerna börjar klarna kring stationshuset i Skänninge.

Å ena sidan, en tydlig och målmedveten opinion för dess bevarande med rutinerade kommunal- och landstingspolitikern Sten-Åke Andersson (C) i spetsen och som nu ansöker om en byggnadsminnesförklaring hos länsstyrelsen (Corren 29 maj).

Å andra sidan, en famlande och vilsen kommunledning som helst vill riva men inte vågar utmana sina alliansbröder i Skänninge och duckar bakom tjänstemännen i Stadshuset. Betecknade nog är det en tjänsteman, Conny Abrahamsson, som uttalar sig i Corren.

Gatuchefen Abrahamsson gör dock en intressant reflektion i tidningen när han ifrågasätter om opinionen för husets bevarande är så stort som Sten-Åke Andersson vill påskina. Men är det upp till en tjänsteman att göra sådana uttalanden?

Som tredje part väntar Trafikverket (f d Banverket) otåligt på ett beslut, helst under sommaren. Verket behöver tid för att klara projekteringen av pendeltågsstationen.
En utredning kring en byggnadsminnesförklaring är en tidsödande process. Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen är remissinstanser och sådana institutioner är inte kända för något Elitloppstempo.

Det är fortfarande höljt i dunkel vem som är intresserad av att köpa stationshuset. Det skulle i så fall vara det hugg som löser den gordiska knuten för kommunledningen, och som därmed kan avföra ärendet från dagordningen.

Enligt min erfarenhet finns det bara en fastighetsägare med muskler som intresserar sig för gamla, övergivna byggnader i Skänninge och det är Roland Hägglund. Minns hans insats för att bevara Rosenlundsskolan i början av 2000-talet, men jag vet inte om han är aktuell denna gång också.

Oavsett vem spekulanten är gissar jag på att denne förhandlar om någon form av ekonomiskt stöd från kommunens sida. Det är så det brukar se ut vid sådana här tillfällen.

Kommentarer

  1. Carina Jönsson har svarat så här:

    Delar din uppfattning om att det inte är tjänstemän som ska uttala
    sig
    > det ska politiken göra.
    > Jag har vid flertalet samtal sagt att vi ska avvakta det jag kallar
    3:e
    > spåret, när vi vet resultatet av det kan vi antingen presentera det
    > eller ta ställning till om Stationshuset ska renoveras eller rivas.
    > Min privata uppfattning om det är att, ska huset rustas med
    > skattemedel, för så stora pengar måste det det vara till någon form
    av
    > verksamhet.
    > Man kan beklaga Sten- Åkes ansökan om att få fastigheten klassad som
    > byggnadsminne.
    > Detta kan förlänga tiden för ett avgörande och inte vet vi hur det
    > påverkar 3:e spåret

    SvaraRadera
  2. Att Sen-Åke Andersson använder sig av de möjligheter som står till buds för att få stöd för sin uppfattning, anser jag inte vara konstigt. Delar din åsikt att om huset ska rustas för skattepengar ska det också innehålla en vettig verksamhet.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindsk...