Fortsätt till huvudinnehåll

Piruetter bland bullar och bakelser



Dags att summera vecka 9 ur ett östgötskt perspektiv. Pengar, eller brist på pengar, ä en gemensam nämnare för två av dem. Först den händelse som engagerat flest nämligen rättegången mot den 24-åringen från Mullsjö som är åtalad för dubbelmordet i Mantorp i juni i fjol.

Spänningen var stor när 24-åringen tog till orda i torsdags efter att tigit sig igenom sex månaders häktningstid. Hans version var att han inte var ensam om dådet och att han spelat en underordnad roll. Mordet hade utförts av två kriminella män. Åklagaren var minst sagt skeptisk till hans uppgifter eftersom DNA och andra tekniska bevis saknas från några okända män.

Tingsrätten kommer troligen att avfärda hans uppgifter i domen med att skriva att ”den tilltalades förklaringar förtjänar ingen tilltro på denna punkt” eller liknande. Enligt Leif GW Persson är utredningen föredömligt skött och en fällande dom är säker till 120 procent. Återstår att se hur påföljden ser ut.
                                            *
Vid årsmötet redovisade ÅFF sitt bokslut och det var en svidande förlust på 4,5 miljoner kr vilket var två miljoner sämre än tidigare prognos. Tillträdande ordförande Ingvar Gustafsson kommentar var att om detta varit ett företag hade konkursen varit ett faktum. Ingvar Gustafsson och styrelsen i övrigt får nu ett drygt jobb att vända skutan och det återstår att se hur länge de orkar. Avgående ordförande Muharrem Demirok försvinner troligen till grönare planer i riksdagen. ÅFF har alla kännetecken för en organisation i upplösning. Ebb i kassan, täta byten av spelare, styrelse och tjänstemän. Tyvärr.

Dan Persson heter en intressant ekonom som skriver krönikor i nättidningen Idrottens Affärer. Han analyserar sambandet mellan samhällsutveckling, ekonomi och elitidrott som få andra skribenter.

Dan Persson tar Modos fall ur SHL som ett exempel.  Örnsköldsvik är en för liten kommun (55 000 invånare) för att backa upp ett elitlag i ishockey. Urbaniseringen (unga invånare flyttar till större städer) drabbar inte bara Norrland utan hela Sverige. Örnsköldsviks lokala BNP är inte tillräckligt stor för att hålla Modo under armarna trots föreningens förmåga att producera talanger som hållit för stjärnroller i NHL. Eller enklare uttryckt: utan en rejäl hög med pengar kan inget elitlag existera. Hans resonemang gäller såväl fotboll som ishockey.  Någonstans vid 100 000 invånare går gränsen för den kritiska massan. Det betyder också att relativt stora städer som Linköping och Norrköping bara har plats för ett elitlag vardera.

Med det resonemanget finns inte plats för Åtvidaberg i allsvenskan på sikt och händelserna utanför planen det senaste halvåret motsäger inte detta. Sportsliga resultat och ekonomiska går hand i hand. Leksand är också för litet för SHL. IFK Motalas ambitioner att bli ett stabilt elitserielag har små chanser att lyckas oavsett om hallen byggs eller inte.

Idrottsvännen i mig vill gärna hoppas att han har fel men mitt faktamässiga jag tror att han har rätt.
                                            *
Svenska kyrkans (Folkungabygdens pastorat) entré i företagsvärlden fick en fiaskoartad start. Det var stora rubriker som i förrförra veckan berättade att nu hade kyrkan gjort ett första företagsförvärv i Wienerbageriet i Mjölby. Inte ett ord om ekonomiska problem. Innan övertagande skulle ske gick dock det säljande bolaget i konkurs men efter diskussioner med konkursförvaltaren fullföljdes affären. Hör det inte till grundregeln i företagsvärlden att kontrollera ekonomin hos den man vill göra affärer med?

Jag tror dock inte att dessa amatörmässiga piruetter bland bullar och bakelser gjort några avtryck på den heliga Börsen. Kanske ”koncernchefen” Mårten Thurfjell ska slå en signal till riskkapitalisten Gardell inför nästa förvärv?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

En försvarsbjässe från Storgatan

År 1990 utsåg regeringen generallöjtnant Åke Sagrén till arméchef. Ett av hans första uppdrag som nyutnämnd var en inspektion på Kvarn. Eftersom jag bott granne med Åke Sagrén på Storgatan 21 A i Motala frågade jag dåvarande redaktören för Correns lördagsläsning, Åsa Christoffersson, om jag fick göra ett knäck. Åke Sagrén växte upp i en tvårummare med två bröder. Fadern var svarvare och anställd på centrala torpedverkstan som alla andra pappor i trappuppgången, och hemvärnschef i Motala under kriget. Mamman hette Annie och var husets snällaste tant. Familjen hade djupa Motalarötter. Åkes farfar drev häståkeri och hade en liten gård i Gamla Stan. Åke berättade att han gjorde sällskap med sin far när hemvärnet gick vakt på Strömbron under kriget. Medlemskapet i hemvärnet var det enda fritidsnöje han tilläts ha. Åke och hans bröder fick inte spela fotboll med de andra grabbarna på gården, all fritid gick åt till studierna. Min äldre bror berättade att den blivande arméchefen g...