Fortsätt till huvudinnehåll

En försvarsbjässe från Storgatan


År 1990 utsåg regeringen generallöjtnant Åke Sagrén till arméchef. Ett av hans första uppdrag som nyutnämnd var en inspektion på Kvarn. Eftersom jag bott granne med Åke Sagrén på Storgatan 21 A i Motala frågade jag dåvarande redaktören för Correns lördagsläsning, Åsa Christoffersson, om jag fick göra ett knäck.

Åke Sagrén växte upp i en tvårummare med två bröder. Fadern var svarvare och anställd på centrala torpedverkstan som alla andra pappor i trappuppgången, och hemvärnschef i Motala under kriget. Mamman hette Annie och var husets snällaste tant.

Familjen hade djupa Motalarötter. Åkes farfar drev häståkeri och hade en liten gård i Gamla Stan. Åke berättade att han gjorde sällskap med sin far när hemvärnet gick vakt på Strömbron under kriget. Medlemskapet i hemvärnet var det enda fritidsnöje han tilläts ha. Åke och hans bröder fick inte spela fotboll med de andra grabbarna på gården, all fritid gick åt till studierna. Min äldre bror berättade att den blivande arméchefen gick under namnet Åke Tråk bland de övriga barnen på gården.

Åke Sagrén blev nog 21:ans mest kända person trots hård konkurrens från mysgubben Göte Skeppstedt på nedre botten som var både lagkapten och tränare i BK Zeros.

Intervjun gick bra fast mina förhoppningar om ett enskilt samtal gick om intet. Hela tiden var vi omringade av en grön uppvaktning där alla bar järnskrot på kragspeglarna. Sagrén bekräftade att hans fritid var begränsad i unga år, att hans håg tidigt stod till militären (fadern var militär på 30-talet) och han mindes den fruktade lektor Jönsson på läroverket (nuvarande Zederslundsskolan) och som också bodde på Storgatan. Konrad Jönsson bodde ett stenkast från skolan och det hände att Sagrén fick bära hans portfölj. Han stack ut portföljen genom fönstret och sa ”den här kan du ta till skolan, Sagrén”.

På frågan om han också var landets nästa ÖB svarade han diplomatiskt ”att man inte ska fundera på nästa post förrän man knappt påbörjat det nuvarande”. Han lovordade det dåvarande värnpliktssystemet som alltså kommit tillbaka idag.

Det var när fotografen skulle ta bilder som problem uppstod. Efter några porträttbilder föreslog han att Sagrén skulle sätta sig på taket till en valp och då hettade det till. ”Sån där jävla regi tar inte jag, sa generallöjtnanten och marscherade iväg med ett bestämt bett om pipskaftet. Och där stod vi med text men knappast några bilder men Åsa lyckades rädda reportaget ändå.

Bilden av Åke Sagrén som en gammaldags militär med höga krav på disciplin har bekräftats på andra håll. En ledamot av försvarsutskottet, riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) i Gävle, kallade Sagrén för ”en gammaldags knekt som helst ska ha så många man under sig som möjligt”.

Egentligen var det en ödets ironi att skrivbiträdet från KA 1 i Vaxholm skulle möta sin 13 år äldre granne på Kvarn flera decennier senare. Han var förvånad över att jag var så insatt i hans personliga bakgrund. Men jag tror inte att han hade något minne av mig eller mina äldre syskon våningen under.

Kom att tänka på den här över 20 år gamla episoden vid läsningen av Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” om Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Sagrén förekommer i boken som en av flera uppgiftslämnare. Han var innan tiden som arméchef militärområdesbefälhavaren för Övre Norrland vilket ansågs som ett viktigt strategiskt område (gruvorna) vid ett anfall österifrån.

Jag vet inte om det är något särskilt i Motalaluften som fostrar höga militärer men det finns fler. Owe Wiktorin (f-40) nådde längst i karriären. Han var ÖB 1994-2000. Alf Sandqvist (-f-45) hade graden generalmajor och var arméinspektör 2000-2005. Han spelade back i Zeros juniorlag. Thomas Karlsson (-f 53) var överste i flygvapnet och försvarsattaché vid ambassaden i Santiago. 

Tänk på det ni ungdomar som trånar efter en militär karriär i landets toppskikt. Bosätt er på Storgatan och spela fotboll på Z-parken.

http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_Sagr%C3%A9n

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...