Fortsätt till huvudinnehåll

Nya tider - nya seder


Jag skriver som kvällstidningarna. Bilarna på bilden har inget samband med texten.

Allting förändras med åren. Då tänker jag inte på det senaste halvårets förändringar på grund av covid 19 utan mer långsiktiga förändringar i vårt sätt att umgås och att handla. Bortsett från husköp är bilköp bland de största köpen en normalsvensk kan göra.

1960-talets försäljare var klädd i rutig blazer med sprund och slipsknuten var oklanderlig. Hans största bekymmer var att kunden hade orealistiska förväntningar på inbytespriset. Han ställde sig och sparkade lite lätt på däcken och frågade ”vad har du tänkt dig för den här rosthäcken då?” och dasslocket vippade för varje spark. Hans kroppshållning var lätt avslappad och tonläget måttligt entusiastiskt. Om affären underlättades av sparkarna mot däcken vet jag inte men vår hjälte hade starka vrister. Branschen drog till sig ganska udda personligheter och Billiga Berras Bil AB var inte sällan en man med kontoret på fickan och summarisk bokföring. På kvällarna satt bilhandlarna på Statt och skroderade om sina affärer.

En sådan var den äldre man (alla var äldre på den tiden i jämförelse med mig) som på 60- och 70-talet höll till i ett garage på en central gata i Motala. Han var en karikatyr av en begagnad bilförsäljare och hans svada var enorm, ljög alltid och prutade aldrig, möjligen på inbytesbilen. Hans rykte var i botten men det bekymrade honom föga. Det hände att folk sökte upp honom bara för att höra honom och hans osannolika historier och drog sig tillbaka utan att göra någon ansats till bilköp. Alla hade inte lika gott omdöme utan trillade dit på hans kamouflerade rosthögar. Tyvärr var det många gånger ungdomar med begränsade ekonomiska resurser som sedan tvingades till kostsamma reparationer eller brandkårsutryckningar av föräldrarna.

”Amazonerna kromade sig i solskenet”

Det officiella Sverige hade en annorlunda inställning till bilismen än idag. Invigningen av en bilhall var ett socialt event som krävde landshövding eller kommunalråd som klippare. Jag minns en invigning på Agneshögsområdet -   Wahlstedts eller Skobes - med ett stort antal åskådare. Amazonerna kromade sig i solskenet och intet öga var torrt.

Men umgänget mellan bilförsäljare och kunder har förändrats på senare år. Försäljarna är fortfarande prydliga men kavajen och slipsen är ofta ersatt med en tenniströja med företagets logotype. De bilhallshängare som gjorde regelbundna besök varje lördag för ingående diskussioner med säljarna om kamaxlar och bakaxlar existerar inte längre. De får dricka gratiskaffe och käka bullar på annat håll.

Dagens kunder har i regel skaffat sig en överblick över sortimentet via nätet och är klar över vad han/hon vill ha och hur köpet ska finansieras. Handlar det om inköp av ny bil är kunden inte sällan mer påläst än försäljaren. Något långvarigt ackorderande om inbytespris och vinterdäck förekommer sällan. Ingen har tid och ork med sådant. Frågorna handlar nog mer om eldrift kontra bensin- eller dieseldrift.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

En försvarsbjässe från Storgatan

År 1990 utsåg regeringen generallöjtnant Åke Sagrén till arméchef. Ett av hans första uppdrag som nyutnämnd var en inspektion på Kvarn. Eftersom jag bott granne med Åke Sagrén på Storgatan 21 A i Motala frågade jag dåvarande redaktören för Correns lördagsläsning, Åsa Christoffersson, om jag fick göra ett knäck. Åke Sagrén växte upp i en tvårummare med två bröder. Fadern var svarvare och anställd på centrala torpedverkstan som alla andra pappor i trappuppgången, och hemvärnschef i Motala under kriget. Mamman hette Annie och var husets snällaste tant. Familjen hade djupa Motalarötter. Åkes farfar drev häståkeri och hade en liten gård i Gamla Stan. Åke berättade att han gjorde sällskap med sin far när hemvärnet gick vakt på Strömbron under kriget. Medlemskapet i hemvärnet var det enda fritidsnöje han tilläts ha. Åke och hans bröder fick inte spela fotboll med de andra grabbarna på gården, all fritid gick åt till studierna. Min äldre bror berättade att den blivande arméchefen g...