Trots värmebölja och kvarvarande semestrar börjar vardagen tränga sig på, vilket speglas i morgontidningens innehåll.
I valserien har Corren nått fram till Vänsterns gruppledare Franco Sincic. Hans parti (3 mandat) är isolerat och saknar representation i nämnderna.
V är ett socialistiskt part. Vad är praktiserad socialism i Mjölby, frågar reportern Sune Johansson.
”Det är att verka för socioekonomisk utjämning. Att människan får efter behov och ger efter förmåga,” svarar Franco.
Lägg märke till det citatet. Är det inte en parafras på Marx klassiska citat: ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”.
Ja, det är inte ofta Karl Marx kommer till användning i Mjölbys pragmatiska kommunpolitik.
Franco ogillar att kommunen äger Galleria Kvarnen, ett framtida sorgebarn,tror han och att en privat vårdcentral ska flytta in i gallerian. Fast är det är inga frågor som värvar nya proselyter till partiet den 11 september.
På sid 12 hittar jag en godbit från Norrköping. Krögaren Jonas Wieselgren tar nya tag trots att kommunen dragit in han hans serveringstillstånd. Ärendet ska prövas i Förvaltningsrätten.
Rätt eller fel vet inte jag men jag noterar namnet Wieselgren. Var det inte namn på den präst som startade den svenska nykterhetsrörelsen (Peter Wieselgren 1800-1877). Onekligen en ödets ironi
Polisen och bonden ”Svempa” Johansson berättar om sin vardag bland kor och tjurar på Södra Börshult i Boxholms kommun. Den här typen av gulliga reportage är vanliga när Corren gör nedslag i Boxholm, Ödeshög, Kinda och Åtvidaberg fast den här gången slipper vi tjatet om att svenskt kött är för billigt. Corren en bonntidning.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar