När jag slår upp mina ljusblå varje morgon faller min blick på ett sjökort över Vättern. Snyggaste väggdekorationen i sovrummet. Minns barndomens semesterresor i norra delen av Vättern och en händelserik reportageresa i samma farvatten 1995.
Semesterresorna tillsammans med föräldrarna innehöll ungefär dessa moment: Övernattning i Medevi samt coca-cola och glass. Mer glass i Askersund och natursköna scenerier i Igelbäcken. Strandhugg i Olshammar som är Heidenstams födelseort. För mig var Askersund favoriten och det är en känsla som hänger i även idag.
Det var en välkommen omväxling till de vanliga badutflykterna till Horngärdet, Fjuk, Sandön eller Lilla Hals. Tro mig om jag säger att Horngärdets flygfän var stora som B 52-or och lika aggressiva. Det hände också att vi åkte till Röknen för att plocka lingon.
Reportageresan 1995 i en hyrd Albin 25 var också kul. Ett reportage om f d bandyspelare i Askersund som byggde snipor i Hammar, en båttokig farbror med eget muséum i Askersund, strandhugg i Olshammar och reportage om Bengt Helgesson och hans mahognyskönhet Delfin i Råssnäs. Fotografen Björn Lindahl och jag lyckades också dra på oss Försvarsmaktens misshag och bli bortkörda från Röknen. Alla har inte det i sin CV.
Som vanligt så här års dyker det upp idéer och drömmar i min hjärna. Funderar på att göra en båt- och golfturné runt Vättern med några likasinnade under en vecka fylld av solsken, birdies och klirrande solnedgångar över västgötasidan.
Hinner nog inte med alla banor runt sjön men Askersund, Breviken, Hökensås förstås, någon Jönköpingsbana och Omberg Resort ska vi väl hinna med under en vecka. Grande final i Vadstena.
Följande problem måste lösas.
1) En tillräckligt stor båt som rymmer alla golfbagar och sminkväskor för fyra trebollar.
2) En befälhavare samt en befaren jungman.
3) En befaren bartender.
Någon samtalsledare behövs inte. Snacket sköter vi själva. Vi behöver heller ingen lekledare ombord. Kölhalning och gå över plankan har vi vuxit ifrån.
Finansieringen grunnar jag också på. Kanske bilda en studiecirkel om Vättern och skicka en ansökan om startbidrag till fritidsnämnden. Snart är valet över och spenderbyxorna avdragna hos politikerna.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Kommentarer
Skicka en kommentar