Med Jacob vid tangentbordet

En grav sticker ut från de övriga på Rogslösa kyrkogård. Det är storleken och utformningen som drar till sig blicken. Drygt 20 kvadratmeter stor, omgärdat av ett smidesstaket och med två rejäla gravstenar. Gruset är prydligt krattat och på några ställen är penséer planterade. Här vilar stoftet av traktens största godsägare funderar jag. Men mitt antagande är fel. Professor, rektor och filosofie doktor Gideon Danell (1873-1957) och hans hustru Anna Charlotta Gustafsson kan man med möda läsa på den mindre liggande gravstenen. Den större gravstenen har också text men den är oläslig. Kanske hustruns föräldrar? Min nyfikenhet är väckt . Vem var denne akademiker med trippeltitlar som avled för mer än ett halvsekel sedan? Vid sådana här tillfällen är Internet värdefullt och jag får napp på Wikipedia och Svensk biografiskt lexikon. Den förra har knapphändiga uppgifter men den senare källan är desto mer detaljerad. Jag läser att Gideon Danell, född i Norrköping och död i V...

S om vanligt slog jag på Text-TV i fredags morse. ”Mjältbrand upptäckt i Karlskoga” löd en rubrik. Ytterligare ett fall av mjältbrand tänkte jag innan jag fortsatte läsa. Omedelbart stod det klart för mig att det var samma kor som under flera dagar dominerat nyhetsflödet i Östergötlands största tidning. Det började med att ett antal köttdjur från Alvastra Kungsgård fått nya betesmarker på Omberg. Detta beskrevs som en win-winsituation för både djurägaren och markägaren, statliga Sveaskog. Djurens ägare fick tillgång till gott bete och staten fick hjälp att hålla markerna fria från sly. Artikeln fick ett stort utrymme med bild på förstasidan. Dagen efter innebar ett annat ljud i koskällan . Tre djur hade dött i mjältbrand och turister och fotvandrare berättade att de var rädda för att drabbas. Mjältbrand låter dramatiskt men flera experter berättade att människor inte drabbas av sjukdomen. De åtta personer som varit i kontakt med kadavren har fått penicillin i förebyggand...

I ngen som kollat media denna vecka har väl undgått att SM-veckan arrangerats i Östergötland. Äkta makar, far och son, två generationer mixed och singeltävlingar för 70- och 80-åringar har bland annat stått på programmet. 40 års golfspel på över 60 svenska golfbanor har givit mig många tillfällen att avläsa de sociala koderna i klubbhuset och dess omgivningar. Påtagliga skillnader finns mellan könen, särskilt i shopen. Gubbarna hummar och känner på Callaways senaste driver för 4 000 spänn medan damerna, oavsett ålder, flockas kring reablusarna. Den shopägare som missar att hänga ut ett stort antal plagg med 20-30 procents rabatt vid en tävling gör sig skyldig till tjänstefel. Kontokort langas fram, sifferkoder matas in. Härliga tider, strålande tider. En fotograf jag känner kallar blusspekulanterna för Pastellmaffian men jag som är PK, protesterar livligt mot den gamle reaktionären. Å andra sidan kallar han Kinbagen för en rullande mulltoa så sarkasmerna är jämnt ...

Peter Chamberlain spelade tillsammans med dottern Susanna.   En brittisk gentleman tar klivet upp på första tee på Miskarp och klyver fairway med sin driver 225 meter bort. Golflegenden Peter Chamberlain, 75, är i Mjölby för att spela SM mixed foursome tillsammans med dottern Susanna. Peter Chamberlain? Det är inte säkert att namnet klingar bekant för alla av dagens golfare men den vänlige engelsmannen är ett namn i den svenska golfhistorien. I Eskilstuna Open 1977 slog han till med en runda på 61 slag vilket länge var svenskt rekord. Han vann den tävlingen förstås och han vann också Scandinavian Flygt Open 1970 på Bokskogen. Peter blir glatt överraskad när jag i pausen efter nian påminner om den där dagen i Eskilstuna för 39 år sedan. ”Men om det är svenskt rekord fortfarande tror jag inte. Någon har gått på 59 och någon på 60, jag tror det var en junior på just Eskilstuna. Men det var en minnesvärd dag och det är skoj att du minns det så här långt e...

S ommaren är de flestas favoritårstid. Golf och grogg och grill på altanen. Men det finns också något som heter flugor, små feta självbelåtna äckel som surrar mot närmaste ruta. Min korta backhand har firat triumfer och styrkeförhållandet har varit jämnt tidigare somrar. Men i år har något hänt. Den gamla flugsmällaren har försvunnit och en ny mindre har införskaffats. Resultatet är att styrkeförhållandet vägt över till flugornas förmån. Min swing utvecklar inte tillräckligt kraft och precision för att krossa de små äcklen utan de blir på sin höjd skadade. Satte mig och analyserade redskapet och kom fram till följande: skaftet är tio centimeter för kort och träffytan 30 procent för liten. Det är väl bara att ta i lite mer, resonerar läsaren. Nej, så enkelt är det inte. En svepande forehand resulterar i vinddrag och det är tillräckligt för flugan att hinna undan. Min snärtiga backhand behöver ett längre vapen. Det är som att slå ut på en par femma med en 25 cm för ko...